Bambi

Näst gästbloggare (som hade samma BF som mig) är Jacks mamma som delar med sig av sin förlossningsberättelse.

Den 22 augusti var äntligen kommen och jag var så redo att föda barn men inte tittade det ut någon bebis då utan jag fick snällt vänta 13 dagar efter beräknad födsel innan det började hända grejer.

Torsdagen den 4/9-08 kom M hem från jobbet och jag informerade honom om att jag inte kände någonting alls som kunde tyda på att en förlossning var på G. Hans svar blir att " Nu tar jag en Öl för det kommer ju ändå ingen unge". Gör du det sa jag och sen började jag laga middagen. Vi åt i lugn och ro och sen satte M sig vid datorn medan jag tittade på idol. I första reklampausen "hör" jag hur det "klickar" till i magen och tänker att Så har jag hört vissa säga att det låter innan vattnet går. Men inte kom det något vatten så jag tittar vidare på tv.

Lagom till reklampausen är över börjar det kännas som att jag kissar på mig och jag börjar undra om jag inte kan hålla tätt innan jag inser att "Vattnet har gått! Samtidigt som jag springer till toan för att undvika att förstöra möblerna säger jag till M att Vattnet har gått. Han förstår först ingetting och tror först att jag ska kräkas innan han inser vad jag sagt. Mitt hjärta bultar så fort och några tårar rinner när jag försöker fatta att nu är det dags. Jag ber M hämta mina rena trosor och rena byxor som finns i BB-väskan. Han kommer tillbaka med SIN väska varpå jag får be han igen gå och hämta MIN väska. Det dröjer ett tag för han har börjat plocka med disken, Japp nervös blivande pappa. Tillslut får jag rena, torra kläder som jag kan ta på mig.

Vid 20.30 ringer jag förlossningen och förklarar läget och dom tycker att vi ska komma in eftersom att vi har så långt att köra. Jag ringer mamma och berättar att vi åker in, hon tror först att jag skämtar. Vi packar ihop det sista och påväg till förlossningen ringer vi M's mamma&pappa och berättar att nu är det dags. Under färden ner börjar jag tveka på om det verkligen var vattnet som gått och jag frågar M säkert 10 ggr om jag inte har kissat på mig. Jag kan inte rikigt fatta att det är MIN tur, äntligen! Jag får ca 3 sammandragningar på vägen men inget smärtsamt.

Vi parkerar på den vanliga parkeringen och går mot stora ingågen där en snäll väktare som tur var släpper in oss, annars hade vi fått gå väldigt långt. Han frågar om det är dags och jag svara lite nervöst att Jo det är det. Uppe på förlossningen får vi direkt komma in en förlossningsal och där kollar de värkarna och lyssnar på bebisen hjärtljud. Jag har inga regelbundna värkar och inte heller så kraftfulla så de föreslår att vi går ett varv på sjukhuset och ser om det händer något.

M frågar om han ska ta med kameran när vi går runt men jag säger " Nej, vi ska ändå gå mycket mer imorgon så det behövs inte". Vi vandrar runt sjukhuset mitt i natten i ca 1 timme och nu börjar värkarna komma oftare och göra en aning ont. M är ett otroligt stöd och jag känner mig lycklig att nu är det dags. När vi kommer tillbaka till förlossningen kollar dom värkarna igen men de är fortfarande inte något att prata om så de föreslår att vi åker hem och kommer tillbaka när det blir mer regelbundet. Vi ber om att få stanna eftersom vi har långt att köra och det får vi. Dom plockar in en säng till M och jag får lite morfin och sömntabletter för att kunna sova bättre. M somnar som en stock och jag somnar,vaknra, somnar, vaknar ungefär var 5:e minut. Så håller det på till ca 07.00.

På morgonen kollar dom värkarna inte speciellt regelbundet nu heller men ont gör dom, så jag får börja med att duscha. Jag ber ett fleratl gånger om att få bada men inte blev det något bad inte. Jag sitter i duschen i ca 1 timme och då är det skiftbyte och världens underbaraste barnmorskestudent börjar jobba. Efetre ca 1 1/2 timme i duschen börjar värkarna göra rikigt ont, jag spyr i kräkpåse som M håller och stackarn får spya på handen, det börjar bli riktigt jobbigt att bara andas igenom värkarna. Jag vill inte duscha mer!

Dom käner hur mycket öppen jag är och jag är bara öppen 3 cm så dom diskuterar med läkare och bestämmer sig för att sätta värkstimulerandedropp. Woohoo, tänker jag nu sätter det fart. Dropet sätts och jag får en gåstol att luta mig mot. Dom sätter även TENS och akupunktur i ljumskarna. Jag är som på moln när värkaran kommer och pratar både om det ena och det andra. Saker som sägs är " Värnamo slakthus", "Bästa fyllans nånsin", jag berättar även om hur jag och M träffades och om hans kompis som kysser dåligt osv. Allt möjligt bara bubblar ur mig och känns ganska logiskt då.

Efter ca 1 timme vid ca 09.00 känner dom på mig igen och jag är bara öppen 4 så dom bestämmer sig för att höja det värkstimulerande droppet. Nu börjar sitter det bli riktigt jäkla jobbigt. Jag får sitta på en pilatesboll för att vidga bäckenet och andas samtidgt konstant lustgas. Värkaran kommer varannan minut och jag får ingen chans att andas vanlig luft vilket leder till att det känns som jag ska kvävas av lustgasen. Ungefär här får jag en aning panik och börjar gråta och känner mig rädd. Tänker: "ska jag klara det här i 6 timmar till dör jag" ( Man räknar ca 1 cm timmen på förstföderskor).

Barnmorskan ser min panik och erbjuder ryggbedöving, någor som jag absolut inte skulle ta hade jag sagt innan, men där är jag och ber om att få den. M frågar om jag är säker och JA det är jag. Det går ca 5 min och jag undrar var narkosläkaren tar vägen. Efter ca 10 min står han i dörren och jag säger i dimman av smärtan " Just nu älskar jag han mer än dig M ). Alla skrattar och precis när narkosläkaren ska sätta bedövningen kommer jag på " M du måste ta kort". Japp sådana saker tänkte jag på =). En undersköterska frågar om dom inte ska kolla hur mycket öppen jag är innan jag får bedövningen men barnmorskan säger "Nä, det behövs inte. Hon vara bara öppen 4 cm för en timme sen". Så jag får ryggbedövningen!

Den hjälper fort och efter ca 30 min mår jag ganska okey igen. Det gör ont men inget värre än att jag klarar av det. Barnmorskorna lämnar rummet ett tag och jag och M är själva. Det går ca 5 min sen upplyser jag M om att jag måste börja krysta. " Va säger han" och vi får ringa på barnmorskan som blir lika chockad. Hon känner och upptäcker att jag är 8 -9 cm öppen, alltså 4-5 cm på bara 1 1/2 timme. Hoppsan! ( Man får egentligen inte ryggbedövning efter 7 cm). Hon säger åt mig att jag inte får börja krysta än och att jag ska andas igenom värkarna. Lättare sagte än gjort, men jag klarar det. Hon säger att dom ska slänga i sig lite lunch och att jag får ringa på klockan om det blir värre.

Jag ger dom 15 min att äta sen ringer jag och jag är öppen 10cm. Vid 12.30 börjar jag krysta och när klockan är 13.50 syns fortfarande ingen bebis till. Jag ber dom att skära ut han.. Dom tycker att jag legat länge och jag börjar bli trött så det bestäms att dom ska hjälpa till med sugklocka.Dom kommer in med sugklockan och ett rullbord med saxar. Dom bedövar mig lite och berättar att det är ifall dom måste klippa mig. Jag ropar NEJ, ni klipper inte! Jag blir lagom rädd och ger mig f*n på att jag ska krysta ut h*n enbart med hjälp av sugklocka. Här ska det INTE klippas! Dom bänder in sugklockan vilket gör rätt ont och sen drar dom med klockan samtidigt som en trycker mig på magen och jag försöker krysta. Dom får ner huvudet en bit och tar bort klockan. Barnmorskan peppar genom att säga att hon vet om h*n har hår eller inte. En värk kommer och jag tar i för allt jag har, det känns som tusen nålar och jag ser en liten del av h*ns huvud mellan mina ben. Värken tar slut och det gör fruktansvärt ont. Jag frågar om jag får krysta och dom säger NEJ vänta på värken. Det känns som en evighet innan värken äntligen kommer igen och jag får krysta för sista gången. Ut kommer världens finaste lilla JACK 14.12 fedagen den 5/9-08.

Jag får upp han på bröstet och tårarna rinner och jag känner mig som den starkaste människan i världen. Lyckan är enorm och all smärta är som bortblåst. M pussar på Jack och på mig. Vi är inte längre två vi är tre. Vi är en familj!

Såhär i efterhand kan jag känna att dom borde kollat en gång till hur mycket öppen jag var innan jag fått ryggbedövningen, hade dom gjort det hade dom förmodligen upptäckt att jag var öppen för mycket och då inte fått bedövningen. i Stället fick jag den och den gjorde så att värkarna blev konstiga, oregelbundna och effektlösa. Hade jag inte fått den hade jag kanske lyckats få ut honom själv, utan sugklocka. Vilket såklart hade varit bättre även om jag klarade mig utan skador.

Nästa gång det är dags för förlossning kommer jag vägra värkstimulerande dropp så länge det bara är möjligt för dom värkarna var konstanta, ingen paus vilket bara gjorde mig trött. Jag kommer också Vägra ryggbedövning just pga att det tog värkarna och i värsta fall kunde det slutat med att dom fått klippa eller snitt. Den risken är jag inte vllig att ta för att slippa smärtan. Det får hellre göra ont än riskera mig och barnet.

Så tänk alltid en gång extra innan ni godkänner värkstimulerande dropp pch ryggbedövning, det ger inte allitd önskad effekt!