Hej!
Jag heter Linda, och jag ska gästblogga här hos bambi. Känns jättekul och spännande. Jag tänkte dela med mig av min förlossningsberättelse. Lite reflektioner från tidigare erfarenheter blir det, jag har ju fött 3 barn, så jag tänkte att det kanske skulle vara intressant att höra lite skillnader.
Förlossningen startade tidigt på morgonen den 13 oktober. Jag vaknade av att jag kände en bekant smärta, något som liknade en värk. Men efter att ha hoppats och trott de senaste veckorna så tänkte jag att jag nog drömde eller inbillade mig. Somnade om, men vaknade igen efter 20 minuter, av samma smärta. Ett litet hopp tändes, och jag tänkte att kanske, kanske var det dags nu. Jag gick på toa och såg en blodfärgad flytning. Nog var det något på gång, det var jag säker på nu. Dagen förflöt utan större händelser, värkarna vart inte värre, kom heller inte oftare. Men när de väl kom, så höll de i sig ca 1½ minut.
På kvällen så kom svärmor på besök. Hon frågade om det var något på gång, och jag berättade som det var. Hon såg lite nervös ut när jag fick luta mig mot bordet när värkarna kom, och hon övertalade mig att ringa till förlossningen. Vid halv ett på natten åker vi mot Karlskoga och lasarettet. Jag blir undersökt och besvikelsen var stor när jag fick höra att jag var öppen ynka 1½ cm och 25% av livmodertappen var utplånad. De tog ett CTG också, och det visade bra värden, men under tiden som jag hade bältet på mig så registrerades inte några värkar. De sa att vi fick stanna kvar, för det var på gång sa de, men vi fick åka hem om vi ville. Vi valde att åka hem, under undersökningen som gjordes så gjorde hon även en hinnsvepning. Vi åkte hem... i bilen satte det igång med regelbundna värkar. Men jag tänkte att det ger sig nog snart. Sänkt efter senaste beskedet om förlossningen gjorde att jag trodde att värkarna nog snart skulle ge med sig.
Väl hemma så försökte jag sova, gick inget vidare, gjorde ännu ondare när jag försökte lägga mig ner. Tog ett par alvedon och la mig i badet. Det gjorde fortfarande fruktansvärt ont, och varenda rörelse jag gjorde framkallade ännu en värk. Något som lindrade var att spola med duschen på magen när värkarna kom. Jag krånglade mig upp ur badet, trodde ett tag att jag inte skulle lyckas, för allt jag gjorde framkallade smärta. Jag stapplade ner i köket, satte mig på en stol med papper och penna. Jag hängde mot ryggstödet på stolen när värkarna kom, och försökte skriva ner när värkarna kom, och när de slutade.
Några timmar senare börjar Erik leta efter mig, han hittar mig till sist där nere och frågar hur jag har det. Jag berättar hur det är, att värkarna kommer varannan minut och att de håller i sig en bit över en minut. Han säger att vi borde åka in. Jo, kanske det säger jag och ringer till förlossningen ännu en gång. Klockan 6 på morgonen går vi åter igen igenom dörrarna till förlossningen på Karlskoga sjukhus. Jag blir undersökt igen, jag är öppen 6 cm och får fina kläder på mig. Till en början tog jag inte på mig dem, fattade inte riktigt stundens allvar, att jag snart skulle föda barn. 
Jag bytte om till de tjusiga sjukhuskläderna, åt frukost och vart undersökt igen. Jag var öppen 7-8 cm, 25% av livmodertappen var kvar, och de tog hinnorna. Vilken lättnad, det mesta av trycket försvann neråt, värkarna höll inte i sig lika länge, men kom lite oftare istället. Jag provade lustgas. 3 andetag och jag kräktes. Jag som hade tänkt att lustgasen skulle bli min bästa vän, precis som den var under min allra första förlossning. Jag la ifrån mig lustgasen, och fortsatte att andas genom värkarna. Precis som jag gjort hittills. Fick mycket beröm för min andning och avslappningsförmåga.
Klockan vart förmiddag och värkarna satte i ordentligt. Jag försökte stå mot sänggaveln, det gick bra en kort stund. Jag som tänkt föda upprätt fick lägga de planerna på hyllan. Det som gjorde så himla ont var en liten kant som var kvar. Barnmorskan masserade bort den, och det kändes bättre.
Klockan 10:41 var huvudet ute, en minut senare kom resten av kroppen. Den som kom ut var Theo, en liten pojke alltså. Han vägde 3740 och var 50 cm lång. Apgar poängen vart 9 10 10. De kollade efter bristningar, men hittade inga. Theo ammade lite och sen så fick han på sig kläder. Jag gick in och duschade och gick på toa.
En stund senare så fick vi den berömda brickan med fejk champange och smörgåsar.
Jag tänkte återkomma till tidigare förlossningar. Jag har som sagt fött 3 barn, och jag har provat med bedövning och utan. Jag har fött på större sjukhus men även på mindre. Här kommer mina reflektioner om det.
Min första förlossning tog ca 18 timmar, jag använde lustgas, och ryggbedövning. Jag födde mitt första barn i Örebro (2001), på RSÖ som det hette då, nu heter det USÖ. På ett större sjukhus så upplevde jag stress på ett helt annat vis. Jag kände mig väldigt osäker, och visste inte vad som väntade. Kanske berodde på att jag aldrig fött barn förut, men det kändes som att ingen brydde sig om en. Jag tyckte jag andades min lustgas, fick min ryggbedövning, medans personalen bara kom in och hälsade när det var nytt skift. Förlossningen drog ut på tiden, och jag fick hjälp med värkarna med dropp. Allt slutade väl till sist.
Mitt andra barn födde jag i Karlskoga (2003). Kände mig så dåligt bemött i Örebro så jag ville inte föda där. Även denna gång så ville jag ha ryggbedövning, men den var väldigt obehaglig att få denna gång. Kanske för att jag inte var hög på lustgas denna gång. Lustgasen funkade inte. Vet inte om barnmorskan stängde av den av misstag, men lustgasen rörde jag hur som helst inte eftersom jag inte fick någon effekt av den. Ryggbedövningen fungerade bra denna gång med, slapp värkstimulerande dropp denna gång, förlossningen tog 19 timmar.
Mitt tredje barn föddes även det i Karlskoga (2007). Men denna gång gick det snabbare, ingen bedövning över huvud taget, och det känns väldigt bra. Inga luckor i minnet som det var under de andra förlossningarna. Jag använde mig bara av andning som hjälp. Jag hade lyssnat på en särskild skiva, som en barnmorska hade gjort. Där hon tog upp avslappning och hur man skulle andas under förlossningen. Gjorde som jag hade lyssnat mig till, och det hjälpte. De gånger som jag inte hann med att andas, spände mig och hamnade i otakt så gjorde det fruktansvärt ont. I efterhand fick jag berättat för mig att andas man inte på ett bra vis under förlossningen så gör den ondare, för att muskeln som jobbar (livmodern) får inte tillräckligt med syre.
Det här var allt från mig, besök gärna min blogg om ni vill.
Med vänliga hälsningar Linda
1 kommentar(er)
