Bambi

Hej!
Jag är en fd dalmas som numera är gift och bosatt i storstaden Stockholm. Trots min unga ålder känner jag mig betydligt äldre än de 23 år som jag egentligen är. Jag har alltid kännt mig lite lillgammal, har även trivts i denna roll ganska bra.
Jag får nu chansen att skriva ett gästinlägg i denna blogg och i början hade jag lite svårt att bestämma mig för vad jag skulle skriva om. Skulle jag skriva om min bakgrund som flykting från kurdistan i slutet av 80-talet? Hur jag gifte mig vid 21-års åldern? Eller varför inte berätta om min farfar som hade 4 fruar, 3 vid ett och samma tillfälle, jo folk blir ganska så chockade när de hör om detta ämne.

Jag tänkte istället ta och berätta om en incident som kom att påverka resten av mitt liv, som många andra tjejer/kvinnor kan lära sig något från och eventuellt få hjälp för detta. Vi tar historien från början.......

Det hela började sommaren 08, jag var på besök hos mina föräldrar och vaknade på natten av att jag fick värkar i ryggslutet, som mens fast ganska kraftigare. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag satte mig på toa. Efter en stund kände jag något konstigt och ut kom det en stor blodklump, som en kiwi (ursäkta liknelsen, men storleksmässigt), när denna klump kom ut slutade värken direkt. Jag trodde direkt att det var ett missfall eller något liknande. Så jag bokade en läkartid för att undersöka detta. Morgonen innan jag skulle ut och resa i 3 veckor sökte jag läkarvård och där upptäckte läkaren att jag hade ett stort Myom på ca 10x10 cm. För de som inte vet vad ett myom är så brukar oftast kvinnor över 30 år få dessa och de orsakar rikliga blödningar samt en tryckkänsla i nedre delen av magen, ganska så ofarligt beroende på vart myomet sitter. Dock visste jag inte vad myom var för något och läkaren sa att jag inte behövde oroa mig då det inte var farligt. Så jag åkte iväg på min resa och hade en bra sommar.

När jag kom tillbaka hade jag fått en kallelse från ultrljud för att de skulle undersöka myomet och dess storlek samt vart det satt. Man kan undra varför jag inte lagt märke till myomet tidigare då det ändå var ganska stort, men visst hade jag lite biverkningar tidigare såsom väldigt rikliga blödningar vid mens (ca 3 veckor i taget) samt att jag kände mig ganska svag vid dessa perioder. De kom fram till att jag skulle operera bort myomet genom en bukoperation i januari. Innan operationen hade jag en läkartid och läkaren tyckte att jag såg väldigt blek ut, inget som jag hade märkt. Så hon ville ta ett blodprov för att kolla mina blodvärden. En halvtimme efter att jag kommit hem från läkarbesöket fick jag samtalet från läkaren som ville att jag skulle söka läkarvård direkt, jag hade nämligen ett hb-värde på 45, vilket jag i efterhand uppfattat som riktigt riktigt lågt. Jag åkte in till danderyd sjukhus där jag fick hjälp direkt och jag märkte hur pass allvarligt mitt tillstånd egentligen var. Jag fick även en förklaring till varför jag mått väldigt dåligt det senaste året. Jag själv trodde på att det berodde på dålig kondition men jag kunde inte ta ett steg i en trappa utan att jag fick hjärtklappning och inte kunde hämta andan så lätt. Jag minns att det var så jobbigt att varje gång jag skulle någonstans planerade jag innan för att veta om jag skulle gå i någon uppförsbacke, kan låta konstigt men med ett hb-värde på 45 erbjöd de på sjukhuset mig en rullstol när jag kom in. Men anledningen till att jag klarat mig relativt bra beror på att jag gått ganska länge med det låga blodvärdet och kroppen vant sig.

Jag skrevs in på sjukhuset och fick flera påsar blod, de lyckades få upp värdet till 79 och jag blev hemskickad. Innan operationen fick jag mer blod då de även upptäckte att jag var lättblödlig, då jag kunde förlora blod inför operationen. Jag opererades i slutet av januari och under operationen förlorade jag en liter blod, jag fick mer blod när jag vaknade upp och läkaren berättade att operationen gått mycket bra. Det var de kommande veckorna efter operationen som var ett rent helvete för mig. Efter att jag blivit hemskickad efter några dagar gick jag igenom smärta som jag i dagsläget inte ens kan beskriva, konstant smärta som gjorde mig alldelles galen. En natt vaknar jag av att hela min säng är blöt, jag känner på magen och den är helt våt och klibbig. Jag trodde att såret öppnats och att det var mitt blod överallt. Inne på toan såg jag att såret läkte var/blod. Innan hade magen svällt upp och jag trodde att det berodde på att tarmarna krånglat, det visade sig att såret var infekterat. Jag skrevs in på sjukhuset igen samma natt och mådde riktigt dåligt då jag inte ville vara kvar på sjukhuset. Jag fick antibiotika via dropp och såret tömdes på vätska. Efter några dagar fick jag äntligen åka hem och påbörja rehab processen. Jag kände mig som ett barn som fick börja om från början och hade svårt att klara av vardagssysslor som annars är busenkla. Men med en hjälpsam make och svärfamilj tog jag mig igenom det.

I dagsläget försöker jag hålla kolla på mina värden och jag är fortfarande väldigt rädd för att få fler myom, det finns risk för att de återkommer. I många fall kan myom stå i vägen för att bli gravid då den kan sitta på livmodern. Detta är en skrämmande tanke för mig och jag hoppas verkligen att det inte drabbar mig igen. Jag ser fram emot att få flera barn, dock får jag inte föda normalt av läkarna då de bedömer min livmoder som svag pga att de avlägsnat myomet från väggen på livmodern.

Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag vill att ni där ute undersöker er, jag visste inte ens vad myom var för något. Nu när jag läser att äldra kvinnor oftast får myom känns det ännu mer viktigare. Min man brukar skämta och säga att han trodde att han gjorde ett kap när han gifte sig med mig då han är 7 år äldre, men att nu verkar det som att jag gjort ett kap då myom i nästan alla fall drababr kvinnor över 30 år.

Skämt åsido, när jag fick dessa blodpåsar kände jag mig väldigt tacksam till de som donerar blod, utan dessa vet jag inte vad som kunde ha hänt. Många gånger läser vi i tidningen att många sjukhus har brist på blod och får köpa blod väldigt dyrt från andra sjukhus. Att ge blod är kostnadsfritt och du får dessutom en hälsoundersökning på köpet. Mitt råd till er alla därute är att söka upp närmsta blodbuss och kolla om ni kan donera blod, det lilla ni gör, gör stor skillnad för någon annan. Besök gärna www.geblod.nu för mer info om blodgivning.

Jag vill tacka "Bambi" för att jag fick skriva i hennes blogg och jag tackar er för att ni läst igenom detta långa inlägg!
Besök gärna min blogg!

http://emiracle.blogg.se