Igår var jag hos Svenska Läkaresällskapet som bjöd på en paneldebatt om "De nya överlevarna - extremt prematura barn". Det var mycket intressant och med mycket kunniga deltagare, bland andra professorer, präster, doktorer, generalsekreteraren för BRIS och chefsbarnmorska på BB Stockholm (Gudrun Abascal som har skrivit "Att föda").
Sverige är bland dom bästa i världen på att rädda prematura barn och vi blir hela tiden bättre och bättre, så några intressanta frågeställningar som togs upp var:
- Är det till godo?
- Kommer det att bara fortsätta och fortsätta med mer och mer prematura bebisar?
Tidigare så räknades det som barn från och med graviditetsvecka 26, nu gäller vecka 22 i och med att man kan rädda barn som föds så tidigt som i vecka 22.
Det som jag tycker är lite läskigt är att det är lagligt med abort (med tillstånd från socialstyrelsen när det är en väldigt sen abort) fram till v.21+6, sen dagen efter, alltså v.22+0 så kan man rädda barnet. I samma byggnad så jobbar människor med att abortera foster som är så gamla, men också att rädda nästan lika gamla barn.
En viktig aspekt som togs upp var också att ultraljudet som bestämmer i vilken vecka man är i, är ju aldrig exakt (det kan variera flera dagar, upp till ett par veckor beroende hur/när ultraljudet görs). Så egentligen kan man säga att i princip så kan det vara lika gamla foster/barn som aborteras och räddas. Läskig tanke! Även om det är relativt sällsynt med så sena aborter så görs det ändå ett hundratal per år här i Sverige. Barn som lika gärna ha kunnat räddats och överlevt.
Men vem är det som ska bestämma vilka barn som ska räddas? Föräldrarna? Läkarna? Staten (så att det ska bli lika för alla)?
Just detta med prematura barn är en känslig fråga eftersom patienten själv (barnet) inte kan själv uttala sig. Allvarliga bestående skador blir mer och mer sällsynta hos prematura barn, men man måste skilja på funktionshinder och lidande. Sedan så finns det inte så mycket forskning kring bestående skador hos extremt prematura barn eftersom det är relativt nytt.
Jag tycker att det allra viktigaste är att se till livskvalitén hos barnen. Jag satt mitt emot en mamma till ett extremt prematurt barn (hennes son föddes i v. 24) och hon berättade om hur glad hennes son var (han är 2 år nu). Han kunde till och med vakna upp mitt i natten ibland och skratta eftersom han hade drömt eller tänkt på något roligt. Han hade en allvarlig lungsjukdom, men det lät verkligen som om han hade ett bra liv.
Just lungsjukdomar och ögonsjukdomar är vanliga hos prematura barn:
Detta med prematura barn känns som en sån känslig fråga och det är så många aspekter som måste vägas in. Därför känns det inte som om det kan finnas en rikstäckande gräns på när man ska rädda eller inte rädda ett barn. Varje fall är så olikt det andra, barnen har olika förutsättningar så detta är verkligen en fråga som måste individualiseras. Det måste vara något som föräldrarna och läkarna kommer överens om, vilket jag tror oftast är fallet idag också.
Vad har ni för tankar om detta ämne?
14 kommentar(er)
