Det bästa jag vet just nu är när Zack ler och skrattar. Jag är omättlig. Jag pratar och skojar med honom hur mycket som helst bara för att få se honom le och höra honom skratta. Jag får fortfarande tårar i ögonen av det. Det är så underbart.
Kärleken till honom är obeskrivlig. Men som jag har nämnt tidigare så var den inte självklar från första ögonblicket, den har vuxit fram. Men man kan inte annat än bli varm i hela hjärtat när ens barn ler när han får syn på en eller när han tittar en i ögonen och "pratar" högt med en.
Nu förstår jag verkligen vad alla pratade om innan, "att barn är meningen med livet". Men man hade ju ingen aning om att man kunde känna så mycket glädje och så mycket kärlek.