Snart så ska vi flytta Zacks spjälsäng till hans eget rum. Jag får lite ont i magen när jag tänker på det. Det känns som om han är så stor om han till och med ska sova i sitt eget rum...
Jag har en kompis som har två barn och hon har flyttat ut sina barn till deras egna rum när dom var 3-4 månader (när dom har slutat nattamma), så hon tycker att jag är sen (Zack slutade med nattamningen när han var lite över 4 månader). Hon har tjatat och förespråkat det nu i många månader... och säger att det är mest för min egen skull som Zack sover i vårt rum och visst är det nog så. För inte är det ofta han vaknar på natten och behöver tröst.
Jag har pratat med sambon om vi inte ska köpa en babyvakt tills Zack flyttar ut, men han tycker att det verkar onödigt, att vi nog hör honom ändå. För det är väl min största oro att jag inte ska höra Zack när han vill oss nåt.
Men samtidigt så ska det blir väldigt skönt att flytta ut honom, vi behöver inte smyga i sovrummet och så kommer jag inte vakna av minst lilla ljud han gör. Ibland vaknar han en bra stund innan han vill upp och så ligger han och leker lite eller småpratar... och det hör ju jag och kan inte sova...
Nej, det känns både bra och dåligt att flytta ut Zack till sitt eget rum. Men det är nog dags nu, det känns som att det är ganska lagom att flytta ut honom när han är ca 11 månader (vi ska inte göra det riktigt än alltså..), 3-4 månader gammal hade avrit för tidigt. Men när vi pratade om detta i föräldragruppen så hade nån en vän vars bebis hade sovit i eget rum sen födelsen! Alla har verkligen olika åsikter när det gäller barnuppfostran, alla gör vi olika, men ändå blir dom flesta ganska så okej när dom har vuxit upp :)