Jag vet inte om man ska kalla det självplågeri, mitt nya intresse? Jag läser dagligen 3 bloggar om småbarn som är sjuka, sen några bloggar till skrivna av mammor som har förlorat sina. När jag läser på framsidan av senaste Mama "Min 2-åring dog i mina armar" så kastar jag mig över artikeln. Varför detta intresse i att läsa dessa sorgliga berättelser? Jag gråter en massa och kramar om Zack. Jag känner mig oerhört tacksam över allt jag har, men blir samtidigt orolig... man kan förlora det så snabbt.
Men jag vill inte leva i oro.. verkligen inte... jag vill leva i nuet och uppskatta det jag har. Så varför ska jag hålla på så här? Känns lite knasigt...