Plutten har så snygg stil när han går ;)
Dom senaste nätterna har plutten hostat en massa. Jag har tyckt så synd om honom och så låter det inte bra (låter lite "rossligt"). Igår kväll så hostade han lite men sen så var det tyst, i flera timmar... jag låg och väntade och väntade på att höra hans små hostningar... men nej, det var helt tyst. Till slut så blev jag så orolig och började fantisera att nåt hemskt hade hänt honom. Till slut så väckte jag sambon och frågade om han inte kunde kolla till plutten, men han tyckte att jag var larvig och precis då så hostade plutten till! Nästan som om han hörde mig (fast det kunde han omöjligt ha gjort eftersom hans dörr är stängd och jag viskade). Så då blev jag lugn igen...
Men ibland så får jag sån panik och tror att plutten ska dö. För det känns som om han är för bra för att vara sann (som LadyDahmer skrev här om dagen). Han är så duktig på alla sätt och vis och så glad och underbar så ibland så tänker jag att så här bra kan vi väl inte ha det..? och så väntar jag nästan att nåt hemskt ska hända...
Speciellt innan vi fick barn så trodde jag aldrig att det skulle vara så här roligt och lätt att ha barn (säger jag nu ja... jag vet att det kommer nog ändras). Jag längtar efter plutten varje dag (speciellt nu när jag mår illa och inte kan umgås så mycket med honom) och jag känner en sån enorm kärlek till honom och säger varje dag att jag älskar honom! Jag har aldrig varit minsta lilla arg på honom (irriterad kanske, men aldrig arg) och han kan fortfarande få mig att bli tårögd när han gör nåt sött. Så detta får mig att känna lite oro inför bönans ankomst, kommer jag älska bönan lika mycket? Det går väl inte? Finns ju ingen bättre än plutten!