Under en av våra utflykter till läkaren så gick vi förbi en restaurang och doften av hamburgare spred sig. Den dröjde sig kvar i min gravid-känsliga-näsa och ville inte försvinna. Jag kunde inte få tanken av hamburgare ur huvudet. Jag bara tänkte på en sån där riktigt flottiga korvkiosks-hamburgare med en massa dressing och annat gott göjs på.
Jag tjatade på sambon:
- Jag måste ha en hamburgare! Annars dööööööööööör jag!
Sambon som nyss hade varit ute och köpt Loka till mig, suckade lite och kollade på klockan och svarade:
- Men klockan är bara 15... ska du verkligen ha en hamburgare nu? Kan du inte äta en till middag?
Vad var det för dum fråga?!?! Jag höll ju på att dööööö av hamburgerbrist... såg han inte det? Så jag svarade:
- Nej, jag måste ha en NU! Snääääääälla!
Så sambon sprang iväg och jag satt här hemma i soffan och dreglade och drömde om den ljuvliga hamburgaren... Sambon räcker över matpaketet direkt när han kommer in och jag sliter åt mig det och tar genast en tugga... och en till.... men sen så känner jag bara hur kroppen skriker "STOPP!".... det går bara inte att äta mer... Denna ljuvliga hamburgare har förvandlats till något äckligt och det går bara inte att äta längre!
Så två tuggor fick jag i mig... sen tog det stopp. Detta är tyvärr ett allt för vanligt scenario nu för tiden. Förra graviditeten så kunde jag i allafall äta det jag var sugen på. Detta gjorde att jag aldrig hade med mig lunchlåda för jag visste aldrig vad jag skulle vara sugen på... om det var något jag inte var sugen på så gick det inte att äta. Men nu så kan jag ibland inte heller äta det jag är riktigt sugen på... snyft... bönan är gym mot mig :(