Leah blev förstås glad att se mig och på henne har det inte varit någon skillnad. Som om jag inte ens har varit borta. Men jag har inte vågat hålla i henne mycket. Det är lite jobbigt att ha det där hotet i bakhuvudet hela tiden "jag kanske är farlig för mina barn".
Men jag tyckte att det kändes som om Leah hade förändrats, som om hon hade vuxit på dessa dagar jag varit borta. Konstig känsla... men hon lär sig hela tiden små små nya saker. Till exempel så kan hon utan problem stoppa in nappen i munnen själv nu, vilket hon kunde förut men inte lika bra som nu.
När jag kom till dagis så var dagispersonalen glada att se mig och frågade hur jag mådde och så. Sen så såg jag att Zack höll på och plockade undan sin tallrik och sked efter mellanmålet. Han var noga med att lägga undan sakerna innan han kunde säga hej. Dom där sekundrarna kändes ju som en evighet.
Det blev bara ett snabbt hej, sen ville han springa och leka i en koja som dom andra barnen hade byggt. Jag kände mig lite ratad... satt utanför kojan och försökte få hans uppmärksamhet. Men plötsligt så släppte det och han ropade på mig, att jag skulle titta på honom, att jag skulle krypa in i kojan och sitta bredvid honom... och då kändes det bra.
Sen på kvällen så har vi tittat på filmen Upp. Det var väldigt spännande ett tag tyckte Zack... sen tröttnade han på den. Jag har inte vågat sitta för mycket med honom i knät heller, men han ville att jag skulle stoppa om honom när han gick och la sig.
Det känns som om båda barnen knappt märkt att jag har varit borta. Allt är som vanligt igen. Men för dom så har det varit en rolig helg med besök av farmor och farfar och utflykt till faster, mm. Medans jag har legat i samma rum i tre dagar och inte kunnat gjort annat än tänka på dom.
Men det är så otroligt skönt att vara hemma! Sambon ska vara hemma till på onsdag så han får ha huvudansvaret för barnen fram tills dess. På fredag ska jag till sjukhuset igen och mäta och skanna av kroppen för att se hur mycket jag strålar och hur allt ser ut!
7 kommentar(er)
