Jag stannar ett ögonblick innan jag ska gå in. Det känns som om väggarna, dörrarna, inredningen, allt gråter av sorg. Ord som cancer, strålning och radioaktivt står på väggarna.
Jag vill inte gå in. Jag vill inte tillhöra skaran av människor som vistas i detta hus. Människor som tittar ner i golvet och vill inte möta andra människors blickar för då skulle dom se tårarna i ögonen. Människor som när dom kommer in i värmen och tar av sig mössan avslöjar att dom inte har något hår på huvudet. Människor som sitter och kramas och gråter i varandras famnar. För ett ögonblick till vill jag inte ta del utav huset. Jag vill bara stå utanför och vara som alla andra. För bara ett ögonblick till vill jag bara vara en glad småbarnsmamma som bara är ute och promenerar med sin lilla bebis. Men så är ögonblicket förbi och jag måste gå in...
Från ett ögonblick till ett annat har jag gått från en vanlig småbarnsmamma till cancerpatient.
Jag kan inte sluta tänka på det ögonblicket jag måste säga farväl till mina barn och skiljas från dom i flera dagar... kanske till och med en hel vecka. Det kommer vara det jobbigaste ögonblicket av dom alla.