bambi

Dag 08 - Ett ögonblick


Jag stannar ett ögonblick innan jag ska gå in. Det känns som om väggarna, dörrarna, inredningen, allt gråter av sorg. Ord som cancer, strålning och radioaktivt står på väggarna.

Jag vill inte gå in. Jag vill inte tillhöra skaran av människor som vistas i detta hus. Människor som tittar ner i golvet och vill inte möta andra människors blickar för då skulle dom se tårarna i ögonen. Människor som när dom kommer in i värmen och tar av sig mössan avslöjar att dom inte har något hår på huvudet. Människor som sitter och kramas och gråter i varandras famnar. För ett ögonblick till vill jag inte ta del utav huset. Jag vill bara stå utanför och vara som alla andra. För bara ett ögonblick till vill jag bara vara en glad småbarnsmamma som bara är ute och promenerar med sin lilla bebis. Men så är ögonblicket förbi och jag måste gå in...

Från ett ögonblick till ett annat har jag gått från en vanlig småbarnsmamma till cancerpatient.

Jag kan inte sluta tänka på det ögonblicket jag måste säga farväl till mina barn och skiljas från dom i flera dagar... kanske till och med en hel vecka. Det kommer vara det jobbigaste ögonblicket av dom alla.
#1 - Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

Det är verkligen för jävligt att du kommer behöva göra det. Vilket jävla skit. Jag lider med dej.

Kram

#2 - Olelsi/Nettan

Tänker på dig...skickar en massa styrke kramar!!



Kram Olelsi/Nettan i Hälsingland.

#3 - Anna / Mrs Dolittle

Många styrkekramar från ett insnöat Kalmar! Det kommer att gå finfint och du är i trygga händer.

#4 - Lizen

Men hallå. Så farligt är det väl inte?

Läs denna blogg och anse dig som lyckligt lottad: http://lindaskriver.blogspot.com/

#5 - Linda Andersson

Jag vet precis vad du går igenom. Jag låg på sjukhus en vecka, min lilla plutt var inte mer än 2 månader, och det kändes rent ut sagt för jävligt. Vet att man inte får säga så, men jag kunde inte komma på någon snällare benämning på det. Jag fick ingen tid på mig att sluta amma, utan fick sluta rätt upp och ner, men all oro hade ändå gjort att mjölken sinat ganska mycket. Jag hoppas att strålningen försvinner fort, så att du får komma hem till dina barn snart igen. Men det är hemskt jobbigt att vara ifrån dem.

#6 - ♥ ♥ ♥ BAMBI ♥ ♥ ♥

Lizen Jag brukar läsa Lindas blogg så jag känner till den. Men hur kan du skriva något sånt egentligen?? Om man ska hålla på och jämföra sig med andra så finns det alltid någon som har det värre. Olika människor reagerar på olika sätt i olikan situationer. Något som kanske verkar väldigt lätt för någon är kanske ett helvete för andra.



För mig är det inte själva behandlingen som är jobbig utan att jag måste vara ifrån min familj i minst 4 dagar... kanske uppåt 8-10 dagar och instängd (som ett fängelse). Plågsamt när jag har varit ifrån dom max 1 dag förut. Men du kanske inte har några barn?

#7 - Emma - Barbaemma

Usch, jag blir alldeles tårögd när jag läser...

Bry dig inte om såna som Lizen, du är superstark och modig som klarar av det här. Jag hade nog vägrat och suttit hemma i resten av mitt liv och blundat för allt vad cancer heter.

Hoppas att du får komma hem så fort som möjligt; lycka till!

#8 - Magda

Åh! Vad är det du skriver? Har du fått cancer? Käre värld! Har missat endel här ser jag. Kram på dig! Hoppas verkligen att det är en godartad variant. Fan. Att den där jävla cancern ska fortsätta invardera oss människor. Otäck är den!



Kram! //Magda