En utav mina största skräck har alltid varit att bli innebränd. Jag har valt att bo i lägenheter ganska så långt ner så att jag kan hoppa ut genom fönstret om det börja brinna och jag blir helt svettig och får hjärtklappning om brandlarmet går. Det spelar ingen roll om jag vet att det ska vara en brandövning, jag blir jättenervös ändå.
Så ett av mina läskigaste minnen är när det verkligen brann i vårt hus. Detta var i mitten av december för många år sen, innan vi hade barn (men vi hade två katter). Jag och sambon satt som vanligt framför våra datorer på kvällen. Så kände jag en konstig doft, luktade som bränt popcorn. Så jag frågade sambon om han hade poppat popcorn eller nåt? Nej, det hade han förstås inte.
Jag går ut i köket men ser inget där. Så följer jag doften till vår ytterdörr och öppnar den och möts av en massa rök ute i trappuppgången. Jag får lite smått panik och skriker till sambon att det brinner. Jag skriker att vi ska ta varsin katt och springa ut. Så jag tar vår katt Ronja i famnen och hukar mig ner, tar ett djupt andetag och håller andan och börja springa ner för trappan. Halvvägs ner så hör jag att det är en massa brandmän på våningen nedanför. Dom ropar åt mig att springa in i min lägenhet och stänga dörren. Så det var ju bara att vända och springa upp igen.
Så där fick vi sitta i vår lägenhet och vänta och vänta. Vi såg ut genom fönstret att dom kastade ut lite möbler från lägenheten under. Vi väntade där ett tag men fick aldrig veta när det var okej att komma ut igen. Men när vi märkte att branmänne började åka därifrån så gick vi ner och ut. Jag ville komma ut ur lägenheten ett tag. Det var ett väldigt skrämmande minne... det var jobbigt att inte få gå ut. Att känna sig instängd och veta att det brinner nedanför.
Vi fick veta sen att grannen hade glömt ett tänt ljus och somnat. Grannen klarade sig ganska lindrigt, hade bara lite lätt rökförgiftning.
1 kommentar(er)
