bambi

Samma tankar här. Fick mina redan när vi plussade. Tyckte det var jätte jobbigt med Felicia i flera månader. När man väl "sitter i skiten" så orkar man. Vad ska man göra? säga upp sig :) Det löser sig ska du se. Man orkar mer än vad man någonsin trodde.

Min tvåa är nu 8 mån så jag har fortfarande ingen distans, just nu känns det som den absolut tuffaste tiden i livet och jag vill aldrig va med om det igen. MEN jag vet att när månaderna går, sömnen blir bättre och barnen större kommer säker den där trean åter att bli aktuell. Mitt råd är att ni planerar in så mycket hjälp som möjligt, att maken tar så mycket ledigt han kan och jobbar så lite det är möjligt under första året. Involvera alla släktingar och kompisar ni kan som extrahjälp och var tydliga med vad ni vill ha hjälp med!



Stora kramar och lycka till!

Det där kommer du klara galant. Som mamma gör man det =)

Samma känslor finns här. Och då handlar det framför allt om min äldsta, hur ska jag ha tid med honom och ge honom all den uppmärksamhet som han behöver?

Det blir nog en tuff tid i början. Men jag längtar ändå nåt fruktansvärt.

Man kommer in i det ganska snabbt och sen minns man inget annat och det känns som det mest naturliga i världen att ha två barn. Men visst känner jag igen känslan både inför första och andra gången. Som tur är är vi fullproppade med hormoner som gör att man orkar och vill och bara de där första stapplande veckorna är över med bebisen så kommer det garanterat att gå som en dans. Tänk inte på kolik och sådant utan ta det sen om det skulle vara så att det blir så.

Kram Ina

Känner att mitt inlägg blev lite väl negativt, det är klart att man klarar det! Ofta blir inte saker som man har tänkt sig men familjen tar sig igenom det också! MEN jag vill bara inte sticka under stolen med att det kan vara skitjobbigt och man ska inte känna sig misslyckad eller udda om man tycker det! Vissa har lättare barn och andra mer krävande, vissa har mindre tålamod och andra mer! Alla är vi olika! För mig har det varit den värsta och bästa tiden i mitt liv på samma gång! Och återigen, ta emot all hjälp som finns!

Klart du klarar det, det gör man ju. Men visst är det jobbigt. Särskilt om man inte får sova. Men allt det positiva väger ju upp det negativa. Och sen i efterhand längtar man tillbaka till den tiden. Jag uppskattade särskilt den där känslan av att tiden stannade upp. Mina barn är ganska stora nu och det är ju jobbigt på sitt sätt när de kivas och bråkar... så var tid har sin charm och sina bekymmer.

Jag hade tre blöjbarn samtidigt. Fick min tre på fyra år, så visst var det intensivt, men mest härligt!

Kram

Jag har samma panik här hemma. Hur sjutton ska nu det här gå? Min största tröst i det hela är att den allra första småbarnstiden ligger mitt i sommaren vilket innebär att jag kan knyta på mig sjalen med liten i och sen ta ut stora (då knappt 2 år) och låta henne härja fritt på gården eller i någon park. Just nu med foglossning och tredje våningen utan hiss så känns vintern oändligt lång, det tar massor av tid för att ta på sig själv och barn kläder för att gå ut så det känns som att det vore ännu mera kämpigt att få barn mitt i vintern.

Dom tankarna hade jag med, dom får nog alla blivane 2barnsmammor. Det kommer gå hur bra som helst, det lovar jag!! Du verkar så cool lugn oxå så det kommer gå galant ;-)