Det händer ganska ofta att det kommer fram folk och frågar efter vägen, detta händer ännu oftare nu när vi bor i innerstan. Men jag är inte så jätteduktig på gatunamn (men jag har väldigt bra lokalsinne, det är bara namnen jag inte lägger på minnet) så i ungefär hälften av fallen så är jag inte helt säker när jag blir tillfrågad. Men istället för att säga "nej, tyvärr kan jag inte hjälpa dig" så brukar jag försöka hjälpa personen i fråga och det har faktiskt hänt ett par gånger att jag har kommit på efteråt att jag har skickat personen åt fel håll!!
Men det är ju så att jag verkligen vill hjälpa personen! Därför känner jag att jag måste ge den ett svar... oavsett hur säker jag är. Jätteknäppt, jag vet! (Men jag brukar säga att jag inte är helt säker men att jag tror att det är ditåt.)
Är det någon mer som är lika knasig som jag? Och vill ge personen ett svar oavsett hur fel det må vara?
På tal om lokalsinne så måste jag berätta en rolig historia om sambon och första helgen han sov över hos mig.
Jag bodde då i en liten byhåla i Västmanland som han inte hade besökt tidigare. Han ville stanna så länge som möjligt så han hade bestämt sig för att ta ett riktigt tidigt tåg till Stockholm på måndag morgon för att hinna till hans dåvarande jobb.
Så jag visade honom vägen till tågstationen ett par gånger (vi tog några promenader och pratade en massa) och han kände sig ganska säker på hur han skulle gå, så att jag skulle slippa gå upp supertidigt och följa honom till station.
Så på måndag morgon så beger han sig iväg och några minuter senare så ringer han mig och säger "Jag står här på parkeringen utanför ditt hus och hittar inte. Det har snöat och allt ser annorlunda ut."
Så då fick jag guida honom på telefon. Men sambon har värdelöst lokalsinne... oavsett om det har snöat eller inte.