bambi

Vi har redan börjat behandla barnen olika...
Denna graviditet så har jag inte alls hunnit njuta av lika mycket som den förra. Jag har inte heller läst varje vecka om bebisens utveckling eller dokumenterat graviditeten lika mycket. Jag har inte heller broderat en babyfilt (som jag gjorde till Zack) och så har vi inte vart på 3D-ultraljud.


Jag fick lite ångest när jag tänkte på detta igår. Redan nu så har vi inte brytt oss lika mycket om denna bebis. Jag såg framför mig hur vi om några år kommer att visa bilderna från 3D-ultraljud av Zack och berätta "Det där var du när du låg i mammas mage" och så kommer lillasyster fråga "Var är bilderna på mig när jag låg i mammas mage?".


Så nu måste jag ta och boka ett 3D-ultraljud, för jag vill inte att lillasyster ska bli ledsen eller känna att hon inte var lika efterlängtad. Och visst vill vi se hur hon ser ut, det är ju inte det... men denna graviditet har ju gått så fort! Förra gången så bokade jag in 3D-ultraljud så fort man kunde göra ett,  vecka 25 tror jag att det var. Så här såg Zack ut på 3D-ultraljudet:

Sen så får jag nog sätta igång med en filt, eller kanske något annat? Jag funderade kanske på en pall från Bonde of Sweden med bönans namn på (svindyr, men så fin!), även om det inte är jag själv som har gjort den så är det ju ett fint personligt minne.
#1 - Josefine, Blåeld

Förstår om tiden inte funnits till nya bebisen, dels pga att ni har Zack, att du inte mått bra etc. Känn ingen stress över det!



Ser med ett leende att du fått 130 kommentarer om klänningsinlägget! : ) Trodde inte att det ämnet var så kontroversiellt fortfarande år 2010! Jag håller på din linje att inte särskilja pojkar/flickor mer än vad som ändå sker i samhället - go, go!



Kram!

#2 - Jenny i Dalby (mamma till tre)

Jag tror iofs inte att lilla bönan kommer att känna sig mindre älskad för att hon inte finns på likadana ultraljudsbilder som Zack, men jag förstår din känsla. Å andra sidan kommer det ju att vara så hela livet, så är det när man har syskon. Allt kan inte vara precis lika eller helt rättvist hela tiden, så är ju livet. Man ska ju däremot alltid sträva efter att barnen ska få lika mycket tid och uppmärksamhet (kärleken tar jag för givet), även om allt det där yttrar sig på olika sätt för varje barn.

#3 - Dr Molly

Känner igen det där. Vår stortjej har tre fulla album med bilder och med lillebror kämpar jag med första. Men det är så det är. Min storebror är dokumenterad dagligen medan första bilden togs på mig när jag var 14 dagar och nästa när jag var drygt 3 månader. Känner mig absolut inte mindre älskad för det!!!



Kram

#4 - Emma

Jag tyckte själv att det var väldigt jobbigt när jag var liten, att det fanns så mycket mer bilder på min syster och mycket fler "personliga" saker, som till exempel filten du broderat till Zack. Så fort man blir lite äldre förstår man ju VARFÖR, men när man är liten så känner man såklart lätt att man är mindre älskad. Men det kan ju ha varit mycket hur JAG var när jag var barn, er lilla kanske inte alls reagerar på samma sätt! :)

#5 - Nena

Förstår känslan. När vi gjorde ultraljud på våra barn och här där vi bor fanns inte ngn möjlighet att göra något sådant. På äldsta och yngsta barnet fick vi vanliga bilder vid ultraljudet, men med mellan killen så slumpade det sig så att de hade slut på film så det blev inga bilder. Att få göra ett extra ultraljud för att få bilderna var inte att tänka på. Jag var jätteledsen över det och hade ångest inför att han skulle bli ledsen över att det inte finns några bilder på honom i magen. Han är tretton år nu och har inte en gång brytt sig om detta, men är annars väldigt förtjust i att titta på bilder och filmer av sig själv som liten! Så ibland tror jag att vi vuxna oroar oss i onödan...

#6 - Ina

Inte ska du känna så, jag tror det är ganska vanligt att den andra graviditeten är annorlunda den blir mer som en transportsträcka på något sätt. Man har så mycket annat att tänka på eftersom man redan har ett barn att ta hand om, innan hade man bara magen att fokusera och drömma om. Det handlar ju inte om att man kommer älska det barnet mindre.

Kram Ina