Så eftersom vi så sällan köper leksaker till honom så köpte vi sparkbilen till honom också. Men det hjälpte inte riktigt, för när vi skulle gå hemåt från det roliga, underbara stället så såg det ändå ut så här (vilken hemsk förälder jag kände mig som när jag tar fram kameran och fotar ungen när han börjar gråta en massa... haha, men är man bloggskada så är man... och så tyckte jag inte så synd om honom egentligen eftersom vi hade ju köpt sparkbilen åt honom):
Efter all letande efter presenter, tröstande av bortskämd unge och paketinslagning så är jag helt slut nu. Tur att Zack roar sig själv nu ett tag: