bambi

När någon har tagit något för Theo, så säger jag till, oavsett om jag känner barnet eller inte. Theo är likadan, han står tyst och säger inget när någon han inte känner kommer och tar någon sak för honom, men nu har han börjat säga ifrån till de han känner...

Jag uppmuntrar mina barn att lösa konflikter själva (alla går ju såklart inte) men att de ska bli tuffa nog liksom att säga ifrån när något inte känns bra. Kan säga till andras barn vänligt men bestämt om det behövs, men oftast så löser det sig av sig självt, ibland är det nog vi som föräldrar som får ont i hjärtat , fast barnen inte tagit ngn större notis av vad som hänt=)



Tycker det är bra att barnen lär sig lösa konflikter själva utan att mamma eller pappa kommer och löser allt åt dem direkt. Så funkar det ju i verkliga livet=)



Håller med dig om att det alltid är föräldrars ansvar att tillrättavisa sina barn, men alla gör tyvärr inte det...



(Nu har jag barn i lite annan ålder på mina barn så talar utefter mitt perspektiv, de är 8, 7 och 8 månader)

Min tvååring brukar också bara stilla acceptera och förvånat titta på barnet så jag brukar faktiskt, vänligt men bestämt, säga till. I ditt fall, nej, nu lekte --- med den, man får inte puttas! Också oavsett om jag kände barnet eller inte. Men samtidigt tycker jag också att min son ska lära sig hantera konflikter, så jag brukar uppmuntra honom att hämta tillbaka sin boll eller liknande.

Svårt det där, när jag märker att Tuva inte kan hantera situationen själv så brukar jag rycka in och säga åt barnet ifråga. Igår var vi tex på ett café med stor lekavdelning, Tuva åkte runt på en bil och ett lite äldre barn satte sig på bilen och försökte tränga ut Tuva. Tuva sa ifrån men barnet struntade i det. Han struntade även i att jag sa åt honom att gå av från bilen så det slutade med att jag fick lyfta av honom eftersom han satt på Tuva och tryckte henne mot ryggstödet. Annars brukar hon vara rätt bra på att säga ifrån när nån tar leksaken hon leker med men självklart tycker jag att man ska hjälpa barnet om barnets ord/skrik/slit inte ger utdelning. Ibland fungerar det att visa att de kan leka tillsammans med samma saker, den ena sitter på bilen och den andra puttar fart osv.

Om det andra barnets föräldrar inte ser, eller skiter i att säga till, då tycker jag att det är ok att säga till. Så länge det är på ett vettigt sätt.

Säga ifrån, absolut. Jag tänker ofta på det perspektivet som du tar upp, vad lär vi barnet utifrån vårt agerande?

En svår fråga. Det beror nog på vilket humör jag är på. Ibland är jag en konflikträdd människa, men ibland kan jag vara en "rättvisemänniska" som tycker att rätt ska vara rätt. Då skulle jag nog säga till.

Jag tänker som så att står man bara och tittar på så sviker man sitt barn. Att som vuxen inte ingripa när man ser att barnet inte klarar konflikten själv sänder ju ett budskap. Ett negativt sådant.



Jag säger alltid till.

Det är svårt, men jag tror att i den situationen hade det funkat att vänligt men bestämt säga "Vet ni vad? Nu leker Zack med den här, men vi kan komma och ge er leksaken när han är färdig. Vad sägs om det?"

Hade det varit jag hade jag sagt ifrån, Zack är så liten så han förstår kanske inte riktigt, och dessutom så kan det vara skrämmande att säga till en som är större.

Jag hade sagt till barnet och tagit tillbaka leksaken, det andre barnet måste oxå lära sig och man vet aldrig hur dens föräldrar är men det är ju ni som lär Zack vad som är rätt och fel =)

Det man kan tänka på är att man säger det snällt, inte för att jag tror barnet blir argt utan deras föräldrar... En del barn (större)har ingen respekt för yngre barn och det tycker jag är viktigt. Oftast är det pojkar som bufflar sig fram, är det för att vi lär våra flickor att vara ödmjuka och "ta hand om"...?Jag tänker så här; om man säger till det andra barnet på rätt sätt så lär man ju sitt eget barn hur man agerar i en sån situation. De lär sig att man ska säga till, (även fast det är ett äldre barn), och att det är fel att ta andras saker.

Lite svårt faktiskt, det beror på situationen. Fast jag skulle nog ha sagt till tror jag. Men det gäller att säga till på "rätt" sätt tror jag så att det stora barnet förstår vad som var fel i vad han/hon gjorde och att man liksom inte bara skäller. Sen tycker jag också att det är föräldrarnas ansvar att säga till sitt barn men som förälder ser man faktiskt inte allt. Visst vissa föräldrar struntar i hur deras barn beter sig men det är väl inte så vanligt (hoppas jag). Ibland är man som förälder upptagen av småsyskon och missar helt enkelt vad det stora barnet gör, inte bra men så blir det ibland...

Jag säger nog till. Vi var på Borås djurpark för några veckor. Min dotter på snart tre år stog i kö till en gunga. Då kommer det en kille som är några år äldre och springer dit och tar gungan. Då sa jag faktiskt till att det var min dotters tur!

När barnen är riktigt små kan man lägga sig i, genom att gå fram till barnet och snällt säga att "namnet" hade leksaken först och du kan säkert få den när h*n har lekt klart, eller hur "namnet". Och nästa gång fråga snällt först ifall du kan få leksaken, ifall du inte får den då, får du vänta på att den blir ledig.

När Anton var liten o det hände så sa han ifrån, eller tog tillbaka saken han lekte med. Inget bufflande utan bara "den lekte jag med" o så inte mer med det. Nu med Axel som sitter i rullstol och inte kan prata (pga funktionshindret) så är jag mer med o försöker vara hans mun o händer, liksom jag har instruerat hans utomstående assistent att vara det. Man får helt enkelt vara mer med. Om inte Axel själv kan säga ifrån så får ju faktiskt vi göra det. Många barn, lite äldre, ser ju liksom vi märkt en hel del vuxna. rullstol= dum i huvudet o fattar ändå inte... Vilket inte stämmer med Axel. Han förstår ALLT, men hans kropp vill inte som han vill. Så bara där är ju en enorm frustration och om vi då låter andra göra vad de vill med honom då skulle ju frustrationen bli oerhörd och nog bli till en aggresivitet som inte vi vill att han ska få.



Så mitt svar är att ni måste visa hur man ska lösa det utifrån hur ni ser det bäst för ert barn.



Förlåt om det blev långt.

Jag har alltid uppmuntrat Agnes till att lösa konflikten själv. Hon har vart väldigt och nu vid 4års ålder få kött på bena. Hon vågar nu säga emot och hon har lärt sej vad som är rätt och vad som är fel. Hon vet att man ska fråga om man tar någons annans leksak och hon brukar dock bli lite av en "besserwisser" då någon bara rycker ifrån henne nått, dock menar hon inget ont, hon vill bara att dem ska fråga precis som hon brukar göra.

tänk dig ett annat perspektiv. 10-12-åringar istället gör saker som de inte borde eller är oschyssta mot någon. De ser att vuxna ser på men inte säger till, vad har de då lärt sig? Det de lärt sig är att det de gjorde var okay.

Om fler vuxna i vårt samhälle sa till när de såg allas barn göra fel grejer så skulle många yngre vara trevligare och schysstare mot alla i deras omgivning.

tessan

Precis så precis så!

Jag säger oftast till beroende på vad det är.

Frågan är, var är barnens förälder?

Jag VILL säga ifrån men är så innihelsike mesig att jag oftast inte vågar. Är rädd att den andra föräldern ska bli arg över att jag bryr mig i vad deras barn gör..

Egentligen tycker jag så att som förälder ska man hålla koll på vad sina barn gör, så de inte tar andras leksaker. Det har väl krockat lite fel där också, eftersom jag sagt åt Tilde att hon inte får ta leksaken av den andra, men kanske inte säger till lika mycket när någon tar av henne.



Tyvärr, säger jag verkligen.

Hoppas att jag vågar säga till mer i fortsättningen.

Jag brukar säga ifrån på ett väldigt sakligt sätt, ett sätt att markera för båda parter. Små barn förstår inte alltid hur de skall förhålla sig till större barn utan blir stående som fågelholkar, ibland tycket jag de ser imponerade ut av att en som är dubbelt så stor som de själva ens har sett dem...



Nu när mina barn är 6 och 8 år gamla blandar jag mig i barnens lekar så lite som möjligt. Fast jag är lite bekymrad hur lätt det är för barnen att ignorera dem de inte tycker om. De har tex helt klart för sig att vissa INTE skall med på kalas osv och jag kan ju inte tvinga nån.

Jag tycker det känns konstigt att säga till min son när han tar saker från andra barn men låta bli när det är han som blir utsatt, det är ju som att visa att det inte är okej att han är taskig men att andra däremot får vara taskiga mot honom. Därför säger jag alltid till om en sådan situation uppstår.



För när det handlar om så pass små barn kan man ju knappast förvänta sig att de ska lösa det själva och att uppmuntra till att låta "djungelns lag" råda (starkast vinner) gör nog mer skada än nytta.