Nu har det gått två nätter efter operationen. Jag har mer ont i nacken än i själva operationssåret och det är för att jag spänner halsen så. Jag måste nog våga röra lite mer på halsen, men det känns lite läskigt.
Det är nu som det verkligen känns som om jag har varit sjuk. Innan operationen så kände jag inte ens av cancern men nu känner jag ju av såret och känner mig begränsad så nu känns cancern så verklig på något sätt.
Jag märker att det är så otroligt olika hur vänner reagerar över detta med cancern och operationen. Jag kan inte låta bli att jämföra det med förlossningarna då man snabbt får en massa telefonsamtal och gratulationer. Det bokas in besök och skickas blommor och presenter.
Nu är det som om vännerna är delade i två läger, dom som hör av sig och dom som inte ens vågar prata om cancern. Jag är i allafall otroligt tacksam för alla mina vänner som har stöttat mig igenom detta! Speciellt snälla söta Stina som verkligen har varit ett stort stöd och Linda som har förstått precis vad jag behöver! Men alla som har hört av sig har gjort mig så otroligt glad, även alla ni läsare här på bloggen som lämnar kommentarer!
Men jag fick höra från en läsare som har genomgått samma operation att det är väldigt olika hur folk reagerar. Hon bor i en mindre stad och där kunde folk komma fram och gråta medans andra undvek henne... Men jag tänker mig att det är lättare att relatera till en förlossning (som också resulterar i något positivt) än en sådan här operation... man kanske inte riktigt vet vad man ska säga...
6 kommentar(er)
