Idag pratade jag med barnpsykologen som finns på BVC om hur allt med min sköldkörtelcancer kan påverka barnen. Hon kom med flera goda råd och tips så nu känns allt mycket bättre och jag känner mig lugnare. Men egentligen var det inte så mycket nytt hon sa, men det är alltid skönt att höra det från någon som vet vad dom talar om.
Vi pratade en hel del om att Leah är så mammig. Psykologen tog upp att det kommer att gå lättare och lättare att vänja av henne med mammigheten ju äldre hon blir eftersom bebisar går från att vara inåtvända (då det bara är dom basala behoven som är viktiga) till att vara mer sociala varelser. Så ju mer social hon blir desto enklare blir det att få henne att acceptera andra.
Psykologen tyckte att det var bra att vi var ute i så god tid så att Leah kan vänja sig successivt att vara mer och mer hos sin pappa.
När det gäller Zack så föreslog hon att sambon kunde visa kort på mig medans jag är borta och prata om att jag är sjuk men att jag snart kommer tillbaka. Små barn förstår mycket mer än vad man tror men att man kan försöka förklara lite mer på hans nivå.
Hon tog även upp att barn kan bli arga när man kommer tillbaka och varit borta ett tag, istället för att visa kärlek och saknad. Det är en försvarsmekanism och det är bara att bita ihop tills det går över. Men det är nog fruktansvärt jobbigt när man bara vill krama om sina barn som man har saknat så. Jag hade hört talas om detta förut, men hon berättade att även så små bebisar som Leah kan reagera med att bli arg eller till och med ignorera mig när jag träffar henne igen, det visste jag inte!
Psykologen hoppades att även jag skulle få stöd under den veckan som jag kommer vara ifrån familjen för det kommer nog vara allra jobbigast för mig. Och jag hoppas verkligen inte att barnen kommer att reagera med att bli arga eller ignorera mig när jag kommer tillbaka, det skulle kännas extra jobbigt... liksom ännu en jobbig grej som läggs på det hela...
4 kommentar(er)
