Bambi

Ibland är jag lite orolig för hur allt detta med sköldkörtelcancern påverkar barnen. Ibland vill jag vara för mig själv och bara tänka igenom allt. För det är inte alltid så lätt att vara glad och leka och skratta. Barnen kanske undrar vad det är som pågår för dom märker säkert att det är något som är annorlunda med mig (speciellt Zack).

Men det som oroar mig mest är hur det ska gå när jag ska vara en hel vecka ifrån barnen och då speciellt Leah. Jag tänker på hur hon grät i 2-3 timmar bara jag var borta en förmiddag, hur ska det då gå när jag är borta en hel vecka?

Jag är orolig att det ska bli som ett trauma för stackars lilla Leah. Men samtidigt tänker jag att det finns en hel del pappor som är borta i flera dagar från sina små barn och det brukar gå bra. Jag tror faktiskt inte att man är oumbärlig som mamma och att pappan kan vara minst lika viktig som mamman, men vissa barn är mer mammig än andra (vilket Leah är och Zack var inte).

Så dessa veckor fram till operationen och strålbehandlingen så får sambon ta Leah lite mer. Jag ska försöka pumpa ut mjölk mer så att han kan mata henne oftare. För hon är en riktigt hungrig liten en och jag tror det är därför just jag har blivit så viktig för henne. Det är ju jag som har maten!

Hon vill snutta så otroligt mycket också. Om man jämför vad barnen vägde när dom båda var en månad gamla så märker man en stor skillnad:
Zack: 4375 gr
Leah: 4840 gr

Och då vägde ändå Zack 200 gr. mer än Leah när han föddes! Och Leah kräks hur mycket som helst också... så man kan säga att hon i princip är bosatt vid mina bröst så det bidrar nog en del till mammigheten.

Sen ska vi försöka lära Leah att sova lite mer själv och somna själv... få se om vi lyckas med det men det hjälper nog en hel del om hon är van vid att sova själv istället för bredvid mig när jag ska vara borta en hel vecka. För jag vill verkligen inte att det ska vara jobbigt för henne att jag är borta, det är det som oroar mig mest just nu...