Som lärare i psykologi så brukar jag lära mina elever om dom olika faserna man går igenom i en kris. Jag hade själv inte direkt upplevt dessa faser, förrän nu... och jag märker hur tydliga dessa två första faserna är för mig.
Man vet ju aldrig riktigt hur man kommer att reagera i en kris förrän man hamnar i en sån situation. Dessa faser kan gälla alla möjliga kriser, allt från att förlora en anhörig till att vara med i en trafikolycka till en utvecklingskris (t.ex. 40-årskris).
En kris har fyra olika faser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.
Chockfasen: Som det hörs på namnet så är det den första chocken på det som har inträffat. Vissa människor blir paralyserade andra blir hysteriska. Det var ganska så tydligt att jag försökte tänka rationellt och bara se till fakta. Jag försökte att rationellt se på det hela som vilken sjukdom som helst och försökte ha lite avstånd till det hela.
Reaktionsfasen: Jag känner verkligen att jag är i denna fas nu. För i reaktionsfasen så kommer alla känslor och man börjar verkligen reagera på det som har hänt. Antingen så kan man använda sig utav försvarsmekanismer (t.ex. förnekelse) vilket inte är så bra, eller så börjar man förstå att det som har hänt är faktiskt sant...
Idag och igår har varit en berg- och dalbana när det gäller mina känslor. Ena stunden är jag ganska glad och andra stunder är jag ledsen eller arg. Jag har börjat fatta att jag faktiskt kommer att få äta medicin hela livet, vilket känns tungt eftersom jag har aldrig direkt varit sjuk (bara nu under min senaste graviditet men det visste jag ju att det var övergående).
Jag börjar tänka mer på framtiden. I chockfasen så tänker man mest "här och nu" och det märktes att jag mestadels tänkte på operationen eftersom den låg närmast i framtiden, men nu i reaktionsfasen så tänker jag på medicineringen som kanske kommer att vara jobbig. Jag har hört att det kan vara svårt och jobbigt att hitta rätt dosering på medicinen. Att man kan bli väldigt trött och deppig om doseringen inte blir rätt... låter inge vidare!
Läkaren sa flera gånger imorse att diagnosen som jag har fått innebär inte att mitt liv kommer att förkortas och det är ändå det viktigaste. Men jag ser ändå framför mig hur jag kommer att få gå på kontroller under dom närmaste 10 åren och att jag kommer att få äta Levaxin resten av livet.
Bearbetningsfasen hoppas jag på att jag snart kommer in i. Att jag kan acceptera det som har hänt utan att ibland brista ut i gråt eller bli arg på sambon för små saker (när jag egentligen är arg över situationen).
En del kroppsliga symtom har visat sig också under dessa dagar. I tisdags (innan jag visste exakt vad det var och jag bara visste att jag skulle ta med mig en anhörig till läkaren) så hade jag flimmer framför ögonen ett tag av all stress och igår och idag har jag mått illa och haft riktigt ont i magen ibland (nästan så att jag har trott att det har varit något fel med magen också, men det måste ju bero på allt detta). Matlusten är ju inte på topp just nu men jag försöker få i mig lite eftersom jag ammar.
Vi har ganska mycket inplanerat denna vecka, vilket känns skönt. Det är skönt att få tänka på annat och inte bara sitta och älta, för det känns som att jag får ut mina känslor väldigt bra genom att skriva här på bloggen och genom att prata med mina närmaste.
14 kommentar(er)
