För allra första gången så har Leah somnat i babygymmet. Utan gnäll. Det syns knappt att hon andas (hon andas så lätt ibland) så jag är framme varannan minut och kollar så att hon verkligen andas (nej, jag överdriver inte, jag är framme hela tiden).
Eftersom Leah har så svårt att sova själv så får jag ändå inte slappna av när hon väl gör det för då tror jag att hon har dött. Det är jobbigt att man aldrig vågar slappna av, att ständigt vara orolig...
Men snart är hon inne i prime time för plötslig spädbarnsdöd, så där runt 3 månaders ålder, och jag vill verkligen inte att något ska hända min älskade Leah. Hon är ju så underbar och go'.
P.S. Idag när jag var och shoppade var det ännu en person som sa att Leah såg ut som en docka. Detta är tredje gången det har hänt. Det hände aldrig när Zack var bebis...