Ena stunden så tänker jag att ångrar att jag åkte och kollade upp den där knölen jag inte hade några besvär utav. Det är den fega delen av mig, som hellre hade varit lyckligt ovetandes... men den rationella delen av mig säger förstås att det var bra att det upptäcktes så tidigt.
Vi har en nära vän som är nyutexaminerad läkare som vi har pratat en hel del med det senaste dygnet och det känns skönt att ha någon som känner oss väl som man kan prata med det här om och som vet lite mer. Men han bekräftar i stort sett allt vi redan vet. Överlevnaden ligger på 96-99% efter 20 år, man brukar bara ligga kvar en natt på sjukhus och man brukar inte ha några besvär senare. Det enda som kunde hända var att någon nerv kunde kanske skadas under operationen, vilket ledde till att man fick en hes röst men det hände bara i ca 1% av fallen.
Men det är en väldigt ovanlig cancerform, bara ca 300 om året drabbas. Så då tänker jag, varför skulle just jag bli drabbad? Men andra stunder tänker jag att det kunde ju ha varit mycket mycket värre...
Jag är jättetacksam för min fina familj och vänner som har stöttat mig så fint det senaste dygnet. Och tack till er alla för era fina ord :)
19 kommentar(er)
