Söta Leah nyss (hon har rivit sig på kinden, trots att jag filar och filar hennes naglar!)
Det var lite jobbigt att behöva säga till dagispersonalen att vi måste lämna Zack mycket tidigare på måndag (eftersom vi ska träffa kirurgen då). Jag var inställd på att jag skulle berätta varför också, men det behövdes inte så då lät jag bli... Det var ganska så fullt upp med vernissagen så det är nog bättre att ta det i lugn och ro senare.
Det gjorde mig lite deppig. Det blev väl så verkligt igen. Min syster sa igår att det var hemskt att det skulle hända nu när jag har småbarn för då ska man bara få fokusera på dom och inte behöva oroa sig över sig själv. Men samtidigt så gör småbarn att man ibland inte har tid att oroa sig, eftersom dom inte förstår vad som händer så kan dom inte "vänta" utan dom behöver uppmärksamhet som vanligt.
Så på ett sätt är det skönt att det hände nu, för jag kan inte deppa ihop helt. Jag kan inte stänga in mig i sovrummet och gråta hela dagarna för Leah och Zack behöver mig och det ger mig mycket styrka. Jag är så glad och tacksam för min fina familj, släkt och vänner. Tack för att ni finns här för mig.
2 kommentar(er)
