Jag har väldigt lätt för att bli kär, jag blir kär i saker, bakverk, människor, tv-serier, figurer i tv-serier, mm. Men man kan nog säga att min allra allra första kärlek var en vit kanin som hette Rosie. När hon dog så fick jag en gosedjurs-kanin som också var vit och den fick följa med mig överallt.
Vi födde upp kaniner i USA så vi hade alltid massor massor med kaniner i vår trädgård men Rosie var speciell och var min kanin.
Om vi ska prata om människor så var min första stora kärlek en 5 år äldre kille som heter Björn. Jag var 16 år när vi träffades och han var alltså 21 år! Så gammal! Han kunde ju till och med handla på systembolaget. Han var jättecool! Och jättesnäll. En sak som har varit genomgående för mina pojkvänner är att alla har varit supersnälla... ibland nästan för snälla!
Men tillbaks till Björn. Vi var tillsammans i 4 år och bodde tillsammans i lite över 3 år. Vi växte ifrån varandra och man kan nästan säga att vi växte upp tillsammans. Vi blev vuxna tillsammans helt enkelt. Jag trodde då att vi alltid skulle vara ihop och det kändes som att vi hade ett stabilt och bra förhållande men känslorna svalnade och till slut var vi mer vänner än pojkvän/flickvän.
Vi har inte direkt haft någon kontakt genom åren, förutom för några månader sen då han la till mig på Facebook. Det var kul att återfå lite kontakt!
5 kommentar(er)
