bambi

Håller med om att det är svårt att hitta andra ord, men kanske att man säger att "vad fint du äter nu Zack" Kanske kan det funka. Jag hör mig själv säga att mina barn är duktiga, många gånger om dagen. Slinker ur munnen och passar ju så fint in på vad de gör. Men håller med om att man kanske ska försöka hitta andra vägar

Jag använder ofta orden "vad du kan" eller "vad bra att du..."

Ser fram emot alla förslag här :)



Jag undrar också varför folk envisas med att fråga föräldrarna om den nyfödda bebisen är "snäll". Som att en bebis gråter för att vara elak?

Jag missbrukar nog komplimanger när mina barn är duktiga, men försöker tänka på det ibland och istället säga typ "vad bra det går när du använder besticken!" Då är det inte en direkt komplimang mot barnen, utan hela situationen.

Vidare:

Om de målar: "vad fin teckningen blir"

När de klär sig själva: "vad bra det går", eller "vad kul att du kan"

När de hjälper att städa: "visst går det bra/är det kul när vi hjälps åt"

När de bygger högt med klossar: "WOW, vilket högt torn!"



Ja, ungefär sådär..

Just det, när de hjälper att städa säger jag ibland oxå: "vad fint det blir när vi hjälps åt att städa, eller hur"

Jag brukar använda "vad bra" istället för att säga duktig. Typ, vad bra att du städar upp! Det där gick ju jättebra, vad du kan! Osv.. osv..

Många bra alternativ!

Men just det där med "fin teckning" bör man undvika, eftersom det betyder att teckningar (eller lerfigurer, eller målningar m. m.) också kan vara fula, vilket gör barnen hämmade i sin kreativitet, och skapar prestationsångest.

Men herregud, klart man kan använda ordet duktig! Det behöver inte betyda att dom får "Duktighetskomplex"

Förbjud rosa och ordet duktig så får vi lyckliga och könsneutrala barn...

Måste man alltid säga nåt? För barn är ofta själva "prestationen" belöning nog! Att de KAN!



men tja.... "vad bra att vi städade undan! Nu hittar vi leksakerna sen"



eller ja, varför måste man ge beröm när de äter och städar?



Om vi t.,ex tar exempel där ungarna ritar eller gungar eller bygger istället så blir det enklare. Där vill barnet ha bekräftelse, devill att du ser och DET brukar räcka. Ninja ropar ofta "mamma titta!!" när hon ritar eller leker eller bygger och då ropar jag bara tillbaka (entusiastiskt såklart) wow! Jag SER!



ett "åhvafint" eller "åhvaduärduktig" kan aldrig uppväga ett genuint intresse för barnet och det barnet presterat. Att tala kring det som sker, känslorna inför det (kul, pirrar i magen, skönt, roligt, spännande osv) istället för att bara värdera.



Barn behöver bekräftas utan att värderas.

Många är så snabba på att ständigt poängtera för sina barn hur DUKTIGA de är. Berömmet flödar tills det tappar betydelse och det ytliga bekräftelsebehovet hos barnet etableras och underhålls.



vuxna skapar dessa behov av bekräftelse hos ungarna som senare följer med hela livet. Är det inte bättre att vi lär barnen att t.ex måla för sin egen skull, inte för att andra ska tycka det är fint? osv.



är det inte bättre att vi lär barn att prestera för sin egen skull och inte för andra? Ge dem självkänsla istället!



jag la märke till en sak när jag jobbade;



barnen slutade engagera sig i teckningarna och kladdade ner vad som helst, utan tanke - liksom producerade skräp på löpande band, för att sen ge till en fröken och få höra det vanliga "vad fint!" - det tog nästan komiska proportioner



-- vi hade även barn som resolut VÄGRADE rita alls för att de "kan inte rita fint" som de själva uttryckte det.

det är jättesvårt, jag har också hört att man inte ska använda det ordet, och ändå så gör jag det, typ hela tiden, det värsta är att ungen suktar nu efter att få höra det, så fort han har gjort något så kommer han: Mamma jag duktig?!

usch, känns sådär

Hej,

just i matsituationen brukar vi prata om att det är kul /roligt att maten smakade så gott. ordet duktig kan vara jobbigt när det kommer till mat - ibland är man ju bara inte hungrig ska man då inte räcka till bara för att matlusten inte fanns

Det där är jätte svårt..

När jag jobbade som assistent så fick vi under bildlektionerna inte säga att eleverna var duktiga eller att de målade fint. Vi skulle istället säga "Jag ser att du målar med svart färg där" "Vad roligt att din bild är färgglad" osv. Vi skulle alltså förstärka det barnan faktiskt gjorde och inte bara säga att de var duktiga.

Vi undviker att använda "duktig" till sånt som är en ren självklarhet, t.ex. att gå på pottan, äta med bestick, klä på sig, borsta tänder osv. ja du fattar nog vad jag menar. Det känns fel att säga att hon är duktig som kan äta med bestick, borsta tänderna själv osv gällande något som är grundläggande i livet. När hon där emot bygger något, ritar något och liknande så kan vi säga att hon är duktig på det hon gör. Till ovanstående saker säger vi istället att det är bra att hon kan själv, vi hejar på henne så att hennes självförtroende växer och på så sätt upplever vi det som att hon vill mera själv utan vår hjälp.

Har Mia Törnblom ens några egna barn som hon praktiserat sina uppfostringssteorier på? Tycker du att dina barn är duktiga, så säg det!!! Sedan kan man ju även uppmuntra andra kvaliteer som hur härliga, roliga, uppfinningsrika de är. Herregud, i-landsproblem...

Sen det där när barnet målar/ritar, att alltid säga hur fint det blir. Det är också en liten fälla, för varför ska det bli fint hela tiden, varför kan det inte bara få vara kul? Jag försöker varva med att säga "vad glad jag blir av den här teckningen" när jag får nåt dom målat, istället för att bara kommentera att den var fin.

Huvudtanken är väl att man ska bekräfta det barnet känner och upplever istället för att som vuxen sätta ord på deras upplevelse.

Tycker du om att äta med dina bestick? Jag tycker det ser ut som att du tycker det är roligt att kunna äta själv. Känns det bra att kunna äta med dina bestick? osv. Att man utgår från barnets upplevelse för att sedan knyta an det till vad man själv tolkar.

Man ska självklart avvakta tills barnet gett sin respons innan man börjar svara vidare. Sen som någon annan skrev kan man prata lite mer "allmant" kring situationen.

Det här jobbar jag mycket med faktiskt och det är inte så svårt! Om barnet äter med bestick, bekräfta att du ser vad barnet gör. Men, nu äter du med gaffeln! Mycket mat får du med också, vad gott! Eller när barnet ritar; Oj vad du ritar, bilar, en sol och en blomma! Visa att man ser, så det inte blir som ovan beskrivet, att ungarna inte engagerar sig längre.



Om barnet säger att det inte blir fint eller inte kan, uppmuntra att prova igen och igen med lite handräckning och sedan konstatera men titta, det gick ju! Du åt all mat, ritade en gubbe osv. Min kille blir superstolt över sig, inte för att han gjort något bra för min skull.



Då går det bra att vara med ett fint och duktigt mellan varven. Barnen gungar och då säger jag vad roligt ni verkar ha när ni gungar, vad kul! barnen blir glada eftersom jag sett att de gungar och har kul.



Så tänker jag men kläcker absolut ur mig ett åh, vad fint när han kommer med något och jag lagar mat ;)



Däremot stör jag mig lite på alla miljoner gånger farmor säger oj, vilken duktig stor kille du är... Urk.

Jag håller med Dahmer. Man kan bekräfta utan att använda ordet duktig. Man kan se barnen, ge dem ett uppmuntrande leende.

Annars har jag hört att ordet bra inte är lika värderande som ordet duktig. "Vad bra att du torkar bort kladdet" tex. och "Det där klarade du galant".

Variera sig helt enkelt och snarare se sitt barn än att tala om hur duktigt det är. =)

Duktig kan väl vara ett bra ord för att berömma när barnet tex gjort en hushållssyssla över ens förväntningar kanske, men ska väl helst inte användas i kreativa sammanhang har jag förstått, för att det signalerar att prestationen är viktigast.

Duktig använder vi väldigt sällan. Vi försöker bekräfta som många ovan också tar upp. När det gäller mat, sova, toalettbestyr så uppmuntrar vi aldrig med ordet duktig. Mina svärföräldrar säger alltid till mina barn att de är duktiga när de äter o jag blir så irriterad, trots att jag sagt till dem att de signalerar att barnen skulle vara dåliga ifall de inte äter och att vi inte vill att de säger på det viset,så säger de iallafall så... Jag tycker inte det är svårt att undika ordet duktig, tänker man på det så blir det till en vana sedan, att uttrycka sig på ett annat sätt :)

Ojdå... jag har redan börjat säga att Connor är duktig trots att han bara är snart 3 månader :-/ Kanske man kan säga "vad bra du är på detta" eller "vad bra att du gjorde så"?

Eddie är 15 månader och jag säger duktig och klappar lite med händerna det är jätte kul han bara skrattar åt en ...

Word på LD! Här försöker vi också bekräfta utan de där orden, bara konstatera att man ser vad barnet gör, typ ja titta, nu lägger du alla pusselbitarna i lådan, osv. Vi brukar också ställa frågor, tex när hon sitter och äter "duktigt" så frågar vi hur smakade det? eller om hon ritat en teckning så blir det mest: ja, titta, vad har du ritat, jaha en hund, vad gör den, är den glad, arg , tycker du om hundar osv... Finns massor man kan säga utan att lägga en värdering i det barnet gjort.

poängen med att inte använda "duktig" är ju just för att inte knyta barnets värde till det de gör. I dagens läge är vi våra yrken, våra prestationer, vårt cv. Genom att skilja på personen och prestationen, till exempel inte säga "duktig" (för det knyter ihop de två). Göra skillnad på "Vad bra det där är gjort" och "Vad du är bra som gjort det där". Äh, det är väldigt svårt att förklara, men det är en stor skillnad på barnen som växer upp, deras syn på sig själva. Självkänslan och självförtroendet stärks och blir inte lika beroende av varandra.



I övrigt har folk redan föreslagit väldigt bra saker man kan säga till barnen, och kanske till sina andra medmänniskor också! :)

Bra jobbat! säger vi ofta:-)