Imorse så fick jag lite skäll av en av Zacks förskolefröknar. Jag berättade nämligen att Zack var lite förkyld, men att jag hade frågat honom om han ville gå till dagis eller inte imorse. Och han ville jättegärna gå till dagis och "leka med barnen" (som han säger). Det skulle jag tydligen inte ha gjort!
Hon menade att man som vuxen ska ett sådant beslut att Zack är för liten för att känna efter hur han mår och tänka på om han kommer att orka leka hela dagen eller inte. Han tänker ju förstås bara på det roliga. Hon har förstås helt rätt!
Men nu när Zack kan prata så mycket så vill man gärna att han ska var deltaktig i så många beslut som möjligt, nu när han kan det. Självklart måste man som vuxen sätta gränser och inte låta honom bestämma allt men han kan ju vara delaktig och diskutera hur vi ska göra (på hans egen nivå). Det är lite grann så jag gör med mina elever, dom får t.ex. vara med och bestämma om vi ska ha ett prov eller om dom ska skriva en uppsats istället och på så vis blir det inte lika mycket gnäll när provet/uppsatsen väl kommer för att dom själva har varit med och bestämt det.
Men vart går gränsen till barnens inflytande tycker ni? Ska barnet själv få bestämma om den ska gå till dagis eller inte? Om den ska gå och lägga sig eller inte? Om den ska äta en smörgås istället för maten som serveras? Om den vill ha en tunnare tröja under jackan även fast det är kallt (eller kanske ingen jacka alls) ska den få ha det om den verkligen vill det?
Jag skulle säga att det är den vuxna som bestämmer i alla dom lägen jag just nämnde, men att man alltid måste förklara varför till barnet. Dom förstår så mycket mer än vad man tror och även om dom inte förstår alla svåra ord som man kanske måste använda för att förklara något så brukar dom acceptera den lättare än bara ett "NEJ".