Sambon brukar vilja slänga kläder om någon söm har gått upp eller det har blivit ett litet hål någonstans och då brukar jag bli arg på honom och säga att jag kan väl laga det. Våra vänner har länge kommenterat att vi inte har någon flashig platt-TV utan en gammal tjock-TV. Men vaddå... den funkar ju fortfarande?
Men visst har jag varit sugen på att byta ut TV:n, micron (som jag har haft sen jag flyttade hemifrån, men som fortfarande funkar), spisen, tvättmaskinen och diverse andra prylar. Men det känns faktiskt lite konstigt att slänga prylar som fungerar felfritt (eller något som bara kräver lite lagning), bara för att byta ut dom och uppgradera sitt hem.
Det enda som byts ut ofta här hemma är våra garderober (innehållet alltså), men där slängs det inte heller så mycket utan säljs vidare. Men ofta är gamla saker som man ärver i bättre skick än sånt som man kan köpa nytt nu, trots en massa år på nacken.. konstigt det där. Har man börjat producera saker med sämre kvalité för att man vet att folk ändå kommer vilja byta ut saken om några år eller har man vant sig vid att hela tiden uppgradera sitt hem? Lite av hönan eller ägget syndromet...
Haha... nu när jag läser igenom inlägget igen så märker jag att det kanske låter som om jag är så mycket bättre. Men så är det verkligen inte, utan jag är en duktig konsument också och vill gärna byta ut saker mot nytt även fast dom kanske skulle klara sig ett tag till. Så detta inlägg är även riktad till mig själv!