bambi

Ungdomens odödlighet har försvunnit...
Ibland undrar jag när jag har varit mest nära att dö (jag är kanske lite morbid utav mig). Under min operation av sköldkörteln? Nee... tror inte det. Under min första förlossning med Zack då moderkakan inte vill komma ut? Nee... tror inte det heller.

Nej, det måste nog ha varit under tonåren då jag dejtade en äldre kille som hade motorcykel. För då hände jag där bakom honom när han körde uppåt 160 km/h på motorvägarna iklädd ett skinnställ och hjälm som var tre storlekar för stor (för jag hade ju ingen egen, så jag var ju tvungen att låna) vilket gjorde att det kom in luft/vind mellan mitt huvud och hjälmen som drog mig bakåt med sån kraft. Jag minns så tydligt hur jag satt där och verkligen tänkte "nu orkar jag inte hålla i honom längre" medans jag krampaktigt höll mina armar om hans midja. Jag såg framför mig hur jag tappade greppet och flög bakåt mot bilarna bakom oss.... men som tur var så orkade jag hålla mig kvar. Men ung, dum och kär som man var så skulle man ändå åka med där på hans motorcykel.

Nu... över 10 år senare så skulle jag aldrig göra om det där. Nu har jag blivit en liten fegis. Nu vet man ju att det finns faror överallt och speciellt efter cancerbeskedet så vet jag att vad som helst kan hända (trots att man tänker "det händer aldrig mig"). Förut så kunde jag åka Fritt Fall utan att blinka, nu krävs många timmar övertalning och när jag väl är där uppe så är jag säker på att nåt kommer att gå fel och jag kommer att dö.

Det var så skönt på ett sätt, att aldrig oroa sig och vara rädd... men det är nog ganska så nyttigt att man har lite mer säkerhetstänk nu när man är vuxen.
#1 - Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

Men FYYY va läskigt. Fick rysningar bara av att läsa det.

#2 - Apan satt i granen

Hahaha, känner igen den där. Man ska vara glad att man är i liv idag. :)