bambi

Här ska det inte råda anarki!

Det var några som påpekade att jag faktiskt inte behöver ha Zack på dagis under inlägget om att han inte ville gå till dagis igår. Klart att jag vet att förskolan är frivillig och jag tänkte inte bara en gång att jag kanske skulle ringa dit och säga att han inte kommer.

Men i samma inlägg så berättade jag även att han inte ville lägga sig på kvällarna nu. Men det var ingen av er läsare som skrev "Det är frivilligt! Låt honom lägga sig när han vill! Vad gör det om han är uppe till midnatt?".

Jag känner min Zack. Jag vet att han egentligen vill till dagis och att han egentligen vill sova. Jag märker ju det på honom, han gnuggar sig i ögonen och är ibland lite tom i blicken och jag tror att han egentligen inte vill något hellre än blunda och slappna av men han agerar i affekt och är inte sig själv just nu.

Jag vet också att han har jätteroligt på dagis om dagarna och att han mycket hellre leker där hela dagarna, är med på sångstunder och hoppis & skuttis istället för att kanske få leka ensam i sitt rum halva dagen och andra halvan hjälpa till med maten och kanske är en kort stund i lekparken. Då är det väl bättre att han har roligt på dagis, Leah får all uppmärksamhet en stund (som Zack fick när han var liten) och sen så kan jag leka med Zack efter jag har hämtat honom (och förberett middagen under dagen medans han har varit på dagis)? Jag känner att det är bäst för alla...

 

Och imorse gick det tydligen galant att lämna honom på dagis. För jag vet att han älskar dagis och han älskar att sova och han älskar att äta... men just nu är allt bara fel i hans värld. Barn mår bra av rutiner och regelbunda tider (ja, det gör väl vuxna också) så jag tänker inte låta honom vara uppe till midnatt om han vill och jag tänker inte låta honom äta russin istället för middag (vilket han ibland vill) och jag tänker gå med honom till dagis... så länge alla mår bra av det. Och det har faktiskt aldrig hänt att jag har behövt lämna honom gråtandes på dagis och jag vet inte om jag skulle klara av det... men lite protester kan jag stå emot. Man kan ju inte låta anarki råda här hemma.

#1 - Sofi

Bra :) Jag får också höra såna kommentarer och Elis säger att han vill vara hemma men de gånger han varit det är han ju så sur och understimulerad efter halva dagen. Och vad händer då? Jo, gap, skrik och grin. Då anser jag det är bättre att trots små protester lämna på dagis för jag vet ju också att han har jättekul där.



Och det bevisas väl av en unge som är sprudlande glad ute på gården när jag och lillasyster kommer och hämtar honom. Och jag har energi kvar till att stanna i lekparken en stund på vägen hem. Och lugn eftersom jag vet att middagen är förberedd...

#3 - Tessan

tummen upp!



vår Einar är precis lika gammal som er Zack (född 5 sept) & har varit som Zack sedan han var 1,5 år (typ). riktigt kämpigt, men också ett tecken på att han har en stark personlighet & vilja, vilket vi ju är glada för. (ett barn som inte trotsar alls är ju snarare något att oroa sig för). nå, var vill jag komma? jo, Einar gråter ett par ggr/vecka när vi lämnar, men detta är alltid kopplat till en morgon där han varit på extra trotsigt humör & kanske är förkyld eller har sovit kasst. gråtet är alltså en del av trotset & inte ett utrryck för att han inte vill vara på dagis. vi var på "kvartsamtal" igår, & det har inte hänt en enda gång att ham gråtit under dagen & frågat efter oss. så, precis som för er, vår storebror Einar mår bättre av att leka på dagis än vara hemma & tråka med mig & lillasyster om dagarna, oavsett hur morgonen varit. dessutom lär de ju sig det allra viktigaste i förälder-barn-relationen genom att trotsa & vara ledsna kring dagislämning; mamma/pappa bestämmer vissa saker & de kommer ALLTID tillbaka!

#4 - nea

Kan bara instämma!

Det du skriver om egentid med Leah, det är precis lika viktigt vår barn nr två att få vara själva med sian föräldrar som det är och ahr varit för 1an anser jag. Min Jamie går på dagis 15 timmar i veckan och det gör oss alla gott här i familjen och det är ju faktiskt det som är viktigast.

Kram

#5 - Linduz

Inte för jag har barn, men jag har jobbat på förskolor. & jag kan säga att de barn som har lämnats av sina föräldrar, slutar gråta efter en liten stund. Vi personal får ägna en stund åt det barnet & trösta. Jag brukade jämt försöka få barnet på andra tankar, t.ex prata om nå't helt annat, titta efter fåglar, titta efter annat utomhus, gå in i ett annat rum där barnet kan hitta en leksak. Samtidigt sa jag att mamma & pappa måste jobba & de kommer när de har jobbat klart. För de yngre barnen var det självklart svårare & förstå varför, men de äldre förstod.

Självklart är ni föräldrar som känner era barn bäst & vet vad de gillar & inte. De flesta barnen är inne i en trots & utvecklingsfas & de testar föräldrar till tusen.

Jag ville bara lägga in en kommentar om detta, men ni föräldrar som läser behöver inte ta åt er. Jag ville bara dela av mig det jag har varit med om.

Hoppas Zack kommer snart "ur" sin "Nej period".

#6 - Anonym

Jag vobbar på förskola, och tycker det är sorgligt att man överhuvudtaget lämnar barn under 2,5 år på dagis. Jag förstår inte att alla de föräldrar som går hemma och ändå lämnar de minsta barnen på dagis-varför skaffa barn om man ska lämna bort dem hela dagarna. Små barn behöver sina föräldrar främst. En del av de minsta frågar efter sin mamma hela dagarna, det är hemskt att se.