bambi

The terrible twos

Imorse var det värst dagislämningen hittills (jag skriver hittills för det känns som om det faktiskt kan bli värre). Här hemma så gick det knappt att få på Zack kläderna. Det har aldrig hänt förut. Han älskar sina skor, sin jacka och sina mössa. Han älskar att gå ut. Framför allt så älskar han dagis. Han har tjatat om dagis på helgerna till och med. Men idag lät visan:

- Dagis nej!

Efter brottningsmatchen (att få på honom kläderna och i vagnen) så verkade allt okej på väg till dagis. Men när vi kommer till gården (barnen är ute och leker) så vill han inte gå ur vagnen. Jag försöker med att han kan sitta i mitt knä en stund. Nej, han vill inte. Jag försöker lyfta ur honom ur vagnen men han blir så där slapp i hela kroppen som barn blir när dom inte vill och håller nästan på att välta hela vagnen med Leah i. Till slut får jag ur honom ur vagnen och sitter med honom i knät ett tag.

En av fröknarna säger:

- Det kommer alltid ett bakslag.

Hon menade att vi hade haft en sån lätt inskolning och första året var en dröm. Men det kommer alltid ett bakslag. Måste det det? Måste det alltid komma ett bakslag? För det känns nämligen som om det här är mitt fel. Jag har inte tänkt mig för. Jag har inte valt mina ord noggrannt. För imorse så hörde jag det:


- Zack hemma mamma bebis

 

Jag, min dummer har ju sagt "nu går mamma och lillasyster hem" när jag har lämnat på dagis. Hur smart var det? Varför tänker jag mig inte för? Det är klart att han känner sig övergiven. Varför ska mamma och lillasyster gå hem men inte han? Men jag tänkte mig inte för. Mycket dumt.

Så nu blir det att kämpa ett tag. Men det verkar som om det hela tiden är en kamp med Zack nu för tiden. Det är väl det här dom kallar "the terrible twos". Igår kväll brottades vi i sängen när det var läggdags. Han som alltid har somnat så snällt. Det var bara att säga "godnatt godnatt" och han vinkade så glatt tillbaka och så var det bara att stänga dörren. Nej, nu är det spring upp ur sängen och skrik och gråt. Jag känner knappt igen min son.

Att det alltid måste bli en kamp. Men det är klart. Han testar. Så därför får man inte ge upp. Men det gäller väl att välja sina strider och dagis och läggdags är väl två strider han inte borde vinna.

#1 - Sara - Mamma till Max snart 2 år

Min son är typ lika gammal som Zack och han är precis likadan just nu!! han har iförsig precis börjat på dagis så vi tror att allt beror på det men kanske har det med åldern och utvecklingsfas att göra?! han trotsar, skriker och gnäller när han inte får som han vill. Han vill inte sova på kvällen, något som inte varit ett problem på länge!



vi får hoppas de snart blir sina vanliga gamla jag igen!

#2 - Ani

Välkommen i klubben...Isabelle har alltid varit envis och viljestark, men nu är det värre än någonsin. Kamp för att komma ut genom dörren, till dagis, från dagis osv osv..

#3 - fanny

Det är ju knappast ett misslyckande från din sida. Det kommer, jag lovar.

#4 - Linda Andersson

Det där kommer jag ihåg sen min Theo var mindre. Det är inte lätt att vara två år... man vill så mycket, men kan inte kommunicera tillräckligt. Dessutom har välden blivit så intressant, med många nya synvinklar, och mycket saker att se, så att sova är ju inte så kul, då kan man ju missa nåt :).

Tyvärr så håller sig viljestyrkan fortfarande i sig här, trots att Theo snart blir 3 år. Skriker högt och länge så fort han inte får som han vill...

#5 - Annica

Känner igen allt - utvecklingsfasen då de är 2-3år... Konflikterna blev mindre o lättare att hantera när vi bekräftade vår sons känslor men ändå var bestämda. Ex. bekräftade att vi förstod att han tyckte det var roligt att vara uppe osv. Samtidigt som vi var bestämda, är det ex läggdags så är det.

Ang. känslan att känna sig övergiven då mamma o syskon går hem...ja den är svår. Vi sa till min äldsta son att han får vara hemma men att vi trodde att han får mycket roligare på förskolan med kompisar. Hemma tog ju lillebror så mycket tid! Han köpte läget för han märkte ju att lillebror tog tid (jag ammade mycket, kunde bara amma i sängen)o lillebor skrek mycket emellanåt osv.

Ja det är en utvecklingsfas man ska ta sig igenom, mindre angenämt vissa gånger :)

kram

#6 - Tvetyda

Varför är det så nödvändigt att han går på dagis när du är mammaledig

#7 - Förvirrade Morsan

här hemma har jag en som också är precis likadan! Det är inte utan att man känner sig lite sliten emellanåt när man får kämpa för småsaker som annars går så smidigt...

#8 - Erika

Ja du, dom små liven ändras hela tiden. Kornelia är nu 4,5 och har blivit totalt hysterisk när vi lämnar henne! Det har aldrig varit några som helst problem förut! Man tror inte det om sitt barn, att det kan vända så!

Tvetyda: Jag tror det beror på stimulans för allas del. Mamman får mer tid med den lilla och den stora kan leka me sin kompisar en stund om dagen och slippa att känna att han inte får all uppmärksamhet- Det är nog skönt för alla skule ja tro. Tror inte Zack lider av att få vara där några timmar om dagen, snarare tvärsom!

#9 - Julia Cromvik

Hej! Om han inte vill gå på förskolan så kan han ju vara hemma istället nu när du är föräldraledig. Att barn till föräldralediga har möjlighet att vara på förskolan är ett erbjudande och inte ett måste. Innan 2002 hade de inte rätt till förskoleplats och mig veterligen är det nästan bara Stockholms kommun som ger rätt till 30 timmar/vecka.

Tack för en bra blogg i övrigt och tack för ditt svar om dina tankar kring uppdelning av föräldraledighet.

#10 - tvetyda

Erika, jag menade så klart inte att Zack far illa av att vara på förskolan. Men jag har lite svårt att förstå poängen. Stimulans kan man få på annat håll, och alla som har varit på en förskola en dag vet att det inte direkt är avkopplande. Om man som förälder måste jobba, är det lättare att förstå för barnet varför de måste vara på förskolan. Men Zack behöver ju egentligen inte det? Och han försöker ju säga något viktig eller? Bambi, känn med hjärtat. Det blir bra vilket som, men som någon skrev så behöver man ju inte ha sitt barn på förskola, det är ju ett val. Den här tiden kommer aldrig tillbaka.

Jag tror att det är konstigt att vi börjat tänka att vi måste ha avlastning från våra egna barn.