På fredag kommer vår nya fina tvättmaskin så igår så gjorde vi oss av med vår gamla. Vi köpte den av hon som bodde här innan så jag vet inte riktigt hur gammal den var. Nu när den är försvunnen så är det istället ett tjock lager av många års damm och lite annat smått och gott som skruvar, sminkpenna (som definitvt inte var min), plastbitar, mm.
Vi hade även en liten inneboende där under i form av en spindel. Det är den största spindeln jag har haft i mitt hem (som har ätit sig stor och mätt på vår tvättludd i många år nu) och så fort jag fick syn på den så skrek jag rakt ut - förstås ett typiskt rädd-kvinna-skrik. Maken kom inspringandes och fick "rädda mig". Jag förbannade mig själv för att jag ska vara en sån typisk feg kvinna som inte vågar döda en spindel utan måste låta min man göra det. Barnen var ju vakna, vad lär vi dom egentligen? (ja, i allafall Zack... Leah förstår ju inte så mycket) Men skriket kom bara så instinktivt och rädslan satte sig i mig direkt. Och den sitter fortfarande i! Jag vågar knappt gå in i badrummet själv för jag tänker att den där spindeln var nog inte singel... den har nog man och barn som ligger under torktumlaren och väntar nu....
Skönt var det i allafall att få städat ordentligt under tvättmaskinen. Fan av mycket skit det fanns där under. Riktigt äckligt. Första gången jag gjorde rent filtret i tvättmaskinen så hittade jag en lösnagel... det var riktigt äckligt, eftersom jag har aldrig i mitt liv använt en lösnagel.... Jag ska även flytta på torktumlaren och göra rent där under, men jag är som sagt lite rädd för den där spindel-maken som vill hämnas sin frus död.
15 kommentar(er)
