bambi

Mycket av det du säger stämmer nog. Men vi kvinnor har fortfarande den biologiska fördelen när vi bär på barnet i 9 månader och ammar det. Mannen har inte samma försprång som vi, men vi måste låta honom komma ikapp!

I vårt hushåll har det varit annorlunda. Mina graviditeter har inte varit normala och jag har fått första barnet prematurt och det sista var jag sjukskriven med order om strikt vila från v.20 (pga av prematura värkar). Båda barnen har haft kolik och efter den sista gravidteten mådde jag inte bra (förlossningsdepression och ryggont pga av musklerna inte var tränade efter all vila). Min man har fått ta ett lika stort ansvar som mig med barnen från början och vi har delat ganska så lika på föräldraledigheten för att avlasta varandra. Fösta barnet var jag hemma 9 månader och min man 8 månader. Andra barnet började jag jobba efter 5 månader och därefter var vi hemma 50% var tills barnet blev 1 1/2 år. För oss var det självklart att även pappan var involverad från första början. Jag hade aldrig accepterat att min man hävdade att mamma har mer koll på bebisen och dess behov, det tror jag mest är en förlegad syn. Pappan känner lika väl av barnen behov om han bara ges chansen.

Vad trist om det är så, att kvinnor utesluter mannen pga. hämnd. Jag vill snarare tro att många kvinnor har svårt att släppa på sitt kontrollbehov. Men för att kunna göra det så måste mannen får lov att vara minst lika delaktig i barnens uppväxt som kvinnan själv är, för hänger inte kontrollbehov ihop med tillit?

Själv känner jag inte igen något av det du skriver, det är ingen som har mer makt än den andra, varken innan barn kom i bilden och eller nu efteråt. Hemma hos oss tas samtliga beslut tillsammans, något annat är helt otänkbart. Även om det var jag som stod för föräldraledigheten på pappret så var maken hemma hela dagarna eftersom han jobbade natt, på så vis har vi aldrig hamnat i ovan beskrivna situationer, har svårt att se att vi skulle gjort det även om han inte jobbat natt. Vi är ju två som har valt att skaffa barn, då är vi också två som skall dela ansvaret så långt det är möjligt och passar vårt liv.

Jag ogillar det där åtroffandet som jag ser vissa kvinnor gör. Verkligen tar barnet från pappan när han tröstar och liksom; Kom till mamma!

Vad gäller min och mitt barns pappa så var det han som hade större erfarenhet av barn, jag hade aldrig ens hållt ett barn. Så jag tror inte man vet allt automatiskt bara för att man varit gravid. Men man lär sig snabbt vilket också såklart gäller pappor, bara de får chansen.

Det är jättedumt att ta på sig att sköta barnen mest för det är ju barnen som förlorar på att inte få en lika fin och nära relation till pappan.

här är vi båda delaktiga, jag ansvarar för hygienska och är en mer "kärlig mor", vi delar uppfostran, och han är mer "strängare", även jag, men samtidig har vi gjort så att vi har olika roller i mor och fader, beslutningar tar vi ihop, vi har valt att vara 2 om allting, och behöver vi köpa nya saker som leksaker eller så, så vill han vara med så han känner sig delaktig. Så jag brukar alltid prata med honom först inte for att han bestämmer som många kvinnor tror det när jag vill helst fråga honom innan, några gånger gör jag nått utan hans delaktighet och tvärtom. det är helt perfekt balans för oss.

Jo jag tycker nog att jag har sett lite av det där att kvinnorna roffar åt sig. Men jag undrar bara varför männen tillåter det?

Blää jag känner igen mig såå. Vi har inte barn än men jag vet redan nu att om jag inte anstränger mig så kommer det bli som du beskrev.. Jag har ganska mycket erfarenhet av barn och har uppfostran och allt möjligt som intresse när det gäller barn.. Jag gillar att läsa på om mycket och vet liksom redan "allt" (självklart vet jag inte allt men jag kan liksom mycket.. jämfört med sambon som kan 0). Jag MÅSTE verkligen tänka på detta om vi har äran att få barn.. Jag vill ju att alla ska få lika god samhörighet i hela familjen, och att båda kan göra allt med/åt barnen.. utom att amma kanske ;) gud vad jag svamlar men jag vill bara tacka dig för din blogg, läser den varje dag och verkligen njuter av den!

Här var vi redan innan barn överens om att vi båda skulle vara lika delaktiga och att barnet skulle få en nära relation till oss båda. Det har vi hållit oss till. Ingen har stängt ut den andra och jag stortrivs med det! Jag älskar att vår son kan bli tröstad av både mig och min sambo! Att han vill kramas med oss båda och att han skiner som en sol åt vem av oss det är som varit borta en stund och kommer tillbaka. Det är precis så här jag ville ha det och jag är glad att det blivit så :-)

Hämnd? Att använda det ordet antyder att det är fel att kvinnor ska ha någon som helst makt i förhållandet. Det skulle alltså vara bättre om mannen fortsatte vara den som bestämde? Varför är det alltid kvinnors beteende som ska analyseras och ändras?