bambi

Tycker precis som du! Men mitt undantag är Lotta på bråkmakargatan. Ingen som misshandlar, ingen som svär. Fy farao säger Lotta har jag för mig :-)

Bara väldigt mysig och min son älskar att hon är lite busig och "lånar" en vuxen cykel. Enda dramat är när hennes store bror får kramp och inte kan simma in till land själv och pappan räddar honom och det känns väldigt mycket mer okej än Emil. För man ska vara försiktig och ha flyttväst vid vatten, vilket är buskapet.



Så ge Lotta ett försök, men annars så väntar jag nog flera år till med resten.



Kramar!

ja tror det är klokt att barnen får se att det finns en annan verklighet också. Att människor kan ha problem också. Sedan kan det väl bli omvänt också, alltså att barnen ser att Karlsson ljuger och att lillebror tycker det är fel och därmed inser att man kanske inte ska ljuga sådär som Karlsson gör? Negerkung vet jag inte vilken film det kommer från. Men som i Madicken där får man ju höra fast de svär att det är fel att svära. Så tänker jag iaf :)

Intressant ämne som jag själv funderat över... jag har visserligen växt upp med Astrid men aldrig varit överförtjust i hennes böcker/filmer. Men, jag och William har tittat lite på Emil några fredagskvällar (tror det är fredagskvällar som det går på barnkanalen) och han tycker det är jättespännande men jag reagerade väldigt i fredags när Emils pappa tog tag i Emils öron och skakade honom väldigt våldsamt en lång stund, eller när han gång på gång skriker "förgrymmade unge" och Emil är livrädd för sin pappa. Känns som att det blir svårt att förklara allt det där för en nästan treåring... Vi köpte en Pippi-film (tecknad) för ett tag sedan som jag har lagt undan och till och med funderar på att slänga/ge bort just för att den var så våldsam och läskig och för att hon hittar på en massa saker som jag inte direkt vill att William ska ta efter.

När man får höra det från din synvinkel låter det ju faktiskt lite uppåt väggarna... Men jag kommer låta mina barn få se när dom nu blir så pass gamla att dom förstår. Men vi får förklara alla konstigheter tror jag.

Jag vill mest "pracka" på mina barn filmerna för att jag älskar/älskade känslan i dom, som jag inte har sett något likande av.

Håller dock med första kommentaren ovan om att Lotta på Bråkmakaregatan är riktigt bra! :-)

Skönt att höra att det är fler som har samma tankar som mig. För jag tycker att jag hela tiden hör bland vännerna hur barnen sitter framför Pippi och Emil. Men det är svårt att prata negativt om Astrid Lindgren eftersom ingen verkar kunna av sig nostalgiglasögonen och granska filmerna kritiskt (vilket man kanske gör med annat som man sätter sina barn framför).



Sara Det är Pippis pappa som är Negerkung.

Jag håller med dig om att hennes skildringar är hårda och därför är det viktigt att prata kring det som visas. Hennes berättelser kommer dock alltid vara speciella då hon hade en förmåga att skildra ett barnperspektiv, det var så det var på den tiden, och hur otroligt missförstådda barn ofta kan bli. Emil som verkligen försöker göra rätt men ändå blir det fel och pippi som lever på ett sätt som hon önskar utan att begränsas av samhällets regler och ramar.

Jag är ju en av de svenska som älskar Astrid Lindgren och hennes berättelser. Visst förstår jag tanken med att alla händelser och uttalanden kanske inte är riktigt "ok" idag, men man ska ju veta att berättelserna är äldre och i ett historiska perspektiv tycker jag det är viktigt att barn också lär sig det perspektivet, hur det varit förr och ockå hur det kan vara. Jag tror inte på att skydda barn från allt, de är bra att se andra dåliga sidor också. Man kan också se att de yngre filmerna, såsom Lotta, mer följer dagens idéer om hur barnfilm ska vara. Vi som är uppvuxna med alla dessa berättelser har i alla fall inte blivit knäppa, så jag tror inte dagens barn som ser dem tar skada av det heller :)

Jag håller också med. Vi håller oss mest till Pippi och spolar när det kommer olämpligheter.

Jag och många med mig har vuxit upp med Astrids böcker och filmer och mig veterligen har ingen kommit till någon större skada och tror inte barn som växer upp idag heller tar någon skada.

Jag tror att de flesta barn har en inbyggd förmåga att kunna skilja på "hitte på" och verklighet, så uppfattar jag det som iallafall.



Hälsningar Johanna, förskollärare.

Är ju uppvuxen med de där filmerna och älskade dem innerligt. När jag får barn kommer de absolut få se dem. Ingen förklarade någonsin nåt om filmerna för mig (som jag minns). Vad jag däremot minns är att jag fattade att alla karaktärerna var lite tokiga och inte alls så som barn/vuxna är i verkligheten.



Sen behöver barn inte tro att allt som är på film är okej, eftersom man faktiskt ger barnen en annan uppfostran också. Om barn frågar eller om när de säger saker som Negerkung kan man ju faktiskt förklara att på Pippis tid kunde man säga så men nu gör man inte det längre, eller nåt liknande.

Det är ju sagor. Sagor är fantasifulla och man läser om troll och drakar och prinsessor som får ont i ryggen av en ärta. När barnen är tillräckligt stora så får man väl förklara att det är en saga, och att det inte skildrar alla barns verklighet. Det finns så mycket skit på tv att det är bättre att de säger jävlaranamma på Emil.

Det är skillnad på förr och nu, det förstod jag som barn. "Tänk så de hade det förr..."

Jag komemr inte låta ,ina barn se Astrid Lindgrens filmer förrän de är minst tio, Utan dessa filmer hade jag nog aldrig som liten fått inspiration till att hoppa från garagaretak, peta upp små föremål i näsan, klippa sönder mina kläder eller trä skålar över huvudet på min lillebror. En scen där Pippi har ormar runt halsen gav mig dessutom mardröämmar och ormfobi för flera år framöver.



Jag har aldrig heller förstått hysterin. När Astrid dog var jag visserligen inte särskilt gammal själv, men jag minns att vi fick i uppgift i svenskan att skriva dikter om våra finaste minnen av henne. Och att jag då fick en utskällning för att jag inte ville göra den uppgiften, jag hade ju ingea fina minnen tyckte jag...

Innan jag fick barn så förstod jag inte alls varför lindgren är så bra. Jag tänkte att allt borde vara lärande och pedagogiskt, men idag älskar jag lindgrens sagor. Ja! De är absolut barnvänliga för de är verkligen skrivna FÖR barn. På BARNS sätt. På barns nivå. (inte för vuxnas bild av hur barn borde vara och tycka om) Och de försöker inte moralisera eller trycka ner en massa regler och lärande i barnens halsar.



Det våld som skildras är inte speciellt dramatiskt eftersom att det inte idealiseras. Inte heller supandet. De ska ses för vad det är; en skilldring av dåtiden. Och ett tillfälle att sitta ner och prata om vad som är ok för vuxna att göra och inte.

Vi föredrar att diskutera snarare än censurera. Vi ser det som ett ypperligt tillfälle att prata om det som är snett i världen, och vad som har förändrats.

Men det kräver ju en viss ålder på barnen.



Rasism och misshandel är på intet sätt försvunnet idag. Om vi kan prata om det på en neutral mark så kan vi ge barnen verktyg att hantera det när de möter det i verkligheten.

Håller fullständigt med Lady Dahmer ovan, med den skillnaden att jag själv också är uppvuxen med och älskade såväl böcker som filmer som liten. Jag förstår i ärlighetens namn inte varför det skulle vara så känsligt att höra folk svära litegrann (och svordomarna är ju väldigt snälla jämfört med de som många använder idag), och visst kan även barn skilja på fantasi och verklighet! Har lite svårt för det där med att låta barnen leva i en skyddad verkstad där allt som är lite "hårt" sållas bort. Tänk vilket bryskt uppvaknande de ska få några år senare. Då är ju Astrid Lindgrens filmer väldigt snälla och milda. Jag minns de allra flesta som väldigt idylliska faktiskt. Enda undantaget är väl Emils pappa som mina barn har blivit lite fundersamma över, men vi ser ju filmerna tillsammans och pratar om det som händer.



Precis som flera skriver ovan så är det en dåtidsskildring och man får ta det för just det. Madicken är största favoriten hos mig, alla kategorier. De tecknade versionerna av Pippi däremot är rena skräpet, på alla vis.

Jag avskydde filmerna om Emil, Madicken och Pippi när jag var liten. Gillade Ronja, Mio min Mio och Alla vi barn i Bullerbyn. När Connor blir äldre så kommer han få se alla filmerna, men självklart inte utan förklaring och diskussion. När han är gammal nog för att klara av en diskussion.... det får vi avgöra när det blir den tiden anser jag :-)

Tyckte väldigt mycket om Astrid Lindgrens filmer när jag var liten. Har aldrig varit ett riktigt fan av Emil, men tyckte om Pippi, Bullerbyn, Lotta, Ronja, Bröderna Lejonhjärta (som jag dock var rädd för på grund av draken och Tengil), m.m. Finns en fin saga "Allra käraste syster" tror jag den heter, och den läste jag jättemycket när jag var yngre.

Två av mina bröder vet jag också att de älskade pippi på de sju haven, eftersom de tyckte det var så himla spännande med pirater :)



Jag tror att man känner sina barn bäst själv och vet vad de klarar att se och vad de inte klarar att se. Jag fick inte se Mio min mio förr än jag var ganska stor för jag var så himla lättskrämd, men min bror kunde se den tidigare för han var inte lika rädd av sig :) Tror man får känna efter lite vad man tycker är okej.



Har inga barn själv, så kan inte riktigt argumentera för att visa det för mina egna, bara det jag själv upplevt när jag var yngre :)



Dock är väl neger inte ett nedsättande ord i sig, utan det är värderingen som folk lagt på det?

Håller med LD här. Det är lätt att analysera Astrids böcker o figurer när man är vuxen. T ex varför är Pippis pappa kung över negrerna? Är inte dom kapabla att härska över sitt eget folk? osv. Som barn tänker man inte så. Inte heller blev jag förfärad som barn över Antons behandling att låsa in sin son i snickarboa. Däremot förstod jag att det var fel. Jag tror snarare barn lär sig moral o etik på ett tidigt stadie genom Astrid.

Jag har läst, lyssnat och tittat mycket på Astrids sagor under min uppväxt och jag har älskat det och inte farit illa av det.

När barnen blir större så börjar de ju fråga kring saker i alla sagor man läser för dem och sagostunden kan bli en diskussionsstund istället.

Jag tycker det är en nyttig "historielektion" i Astrids sagor. För det var t.ex. negrer man kallade afrikaner förr, utan att det var menat som nedlåtande.

Jag älskar Astrids sagor och mina barn kommer få se dem.

Här hemma har barnen än så länge (2+4 år) sett Pippi, samt en Astrid-berättelse många glömmer: Nils Karlsson Pyssling.

Den sistnämnda måste jag verkligen rekommendera, då den visar en inte så typisk bild av pojk-vänskap. De är hjälpsamma och empatiska och sjunger fina sånger och håller händer.

Det enda jag kan anmärka på som lite konstigt i filmen är att Bertil är ensam hemma under dagen då föräldrarna är på jobbet. (ingen skola eller nåt...)

Emil i Lönneberga är för övrigt ingen idé att sätta på här hemma, då springer de långt härifrån av rädsla. Men när de blir större vågar de säkert se!

aldrig att jag inte skulle visa Astrid för mitt barn/mina barn, jag är uppväxt med hennes böcker och filmer och bad min pappa att snälla snälla kan vi inte äta vatten och bröd, som Pippis pappa?



man måste se skillnaden på dåtid och nutid. och se det som ett tillfälle att prata om hur det var förr och hur det är idag och vad som är okej och inte.

jag älskar Astrid. och kommer föra hennes fantastiska sagor och filmer vidare till mina barn! med glädje!

Jag kommer visa och läsa Astrid för barnen eftersom det hon skrivit skildrar verkligheten på ett sätt, det finns folk som är elaka och luras, döden existerar och det finns barn som Pippi som lever ensamma utan gränser och föräldrar, Pippi är i mina ögon synd om egentligen. som kramar en och bryr sig. Men jag tror att allt vi väljer att visa barnen så bör man även förklara saker och ting. Det som jag totalt vägrar att visa dock är Karlsson som jag avskyr, där har jag en gräns. Är inte uppväxt med Astrid heller och det är inte så viktigt, men det är ett kulturarv som man säger.

Jag skrev ett inlägg om bamses präktighet för inte så länge sen där jag jämförde med pippi och hela den här grejen med att lindgren skriver för barn på barns vis. Jag paste'ar:



Asså jämför jag med Pippi som köper halva godisaffären, dricker sockerdricka och vräker i sig kakor, som busar och härjar och gör farliga saker hela tiden och hjärtat har jag i halsgropen för herregud hur spelade de in det här hade de ingen känsla för vad som är ok för barn?



Och ungen bara älskar't. Hon älskar Pippi. Hon älskar att leka Pippi och prata om allt tokigt Pippi gör. Idag fick hon krama Pippi och hon sken som en liten sol.



Innan jag fick barn så hade jag nån slags föreställning om att mina barn minsann bara skulle få läsa pedagogiska böcker och se på pedagogiska program och att man skulle ta tillfället i akt att lära ungarna moral. Nu känner jag helt tvärtom; böcker och film ska vara roligt, en flykt från verkligheten och in i fantasin och den där magiska fantastiska världen där barn får vara busiga och vuxenregler inte gäller.



Dessutom har jag sedan dess tagit del av forskning som visar att pedagogiska sagor sällan lär barnen det vi vill att de ska lära sig. Tvärtom, de snappar ofta upp de dåliga exemplena och applicerar det i sina lekar och sin verklighet. En bok som handlar om hur mobbade lilla Lisa får revanch lär tyvärr oftare barnen hur man är elak än själva poängen med sagan.



Nej. Tacka vet jag Pippi. Hon vet vad barn fantiserar om. Hon uppfyller deras hemliga tankar om bus och förbjudet och de kan leva ut genom henne. Och det där pedagogiska och präktiga tramset lägger jag på hyllan.

Men samtidigt på annan sida, Kalle Anka då?

Kalle Anka som kan bli vansinnig och slår sina brorsöner, straffar dom med slavarbete, Joakim Von Anka då? Osv.



Det är lite bra med variera, jag älskade Goliat och Bob, gnuttarna, och Pippi Långstrump för hon var så stark, det med piraterna och pappa i fångskap var bara roligt, spännande.

Astrid Lindgren passar perfekt till 6 åringar uppåt...

Idag tycker jag att Spiderman, och sådana filmer/sagor är grova, så vad är skillnaderna egentligen?

Jag tror inte på den trams att man blir våldig eller lär sig fel av astrids historierna, nu för tiden är det mycket "Du ska va snäll."

Kanske är det därför att de tycker det är rolig med Karlsson, "Fy vad han ljuger, det får man ju inte. hihi fniss." Stilen..

Men samtidigt på annan sida, Kalle Anka då?

Kalle Anka som kan bli vansinnig och slår sina brorsöner, straffar dom med slavarbete, Joakim Von Anka då? Osv.



Det är lite bra med variera, jag älskade Goliat och Bob, gnuttarna, och Pippi Långstrump för hon var så stark, det med piraterna och pappa i fångskap var bara roligt, spännande.

Astrid Lindgren passar perfekt till 6 åringar uppåt...

Idag tycker jag att Spiderman, och sådana filmer/sagor är grova, så vad är skillnaderna egentligen?

Jag tror inte på den trams att man blir våldig eller lär sig fel av astrids historierna, nu för tiden är det mycket "Du ska va snäll."

Kanske är det därför att de tycker det är rolig med Karlsson, "Fy vad han ljuger, det får man ju inte. hihi fniss." Stilen..

Var LIVRÄDD när Emils pappa blev arg då jag var liten.

Klart barnen får se astrid lindgrenfilmer, skulle aldrig komma mig för att neka dem de när de ber om att få se pippi. Ang att de svär och så vidare så måste det isåfall vara värre att ta med barnen till affären idag, för var och varannan äldre unge svär ju så fort de ska säga någonting! Nä lev i nuet!

Haha ja det låter ju onekligen inte bra när du sätter det på pränt så där ;-)



Jag dyrkade alla Astrids Sagor när jag var liten! Jag såg det inte som att barnen misshandlades, föräldrarna söp eller att Pippi var rasistisk.



Jag tog inte ett dugg skada av det. Jag tror att vi vuxna läser in så mycket mer än barnen.



Ja menar nu för tiden sjunger man ju inte ens att jägaren ska skjuta haren i den där "i ett hus i skogens slut" låten för det är tydligen inte PK. Haha, say what? Inte tänkte jag på vapen och djurmisshandel när jag sjöng den sången som liten??



Min fantasi som liten fick en otrolig skjuts av Astrids sagor och jag ser fram emot att börja läsa det samma för min son!



Kram :-)

De säger "Jävelunge" i Madicken har jag i alla fall uppmärksammat. Och barnen med.



Annars tycker jag nog inte att dessa filmer är så himla farliga för jag har ju själv växt upp med dem och inte tagit någon skada. Det är ju inte så att de förskönar supande och barnmisshandel i filmerna, Snarare do and don'ts,Jag har greppat grejen med att det fanns fattiga det var synd om och att de som drack sprit hade problem. Det förstod jag ganska tidigt när jag såg filmerna som liten. Inga trauman för det.



Ika i rutan har ärligt satt värre spår i mig.

Viola: när dina barn är 10 vill de inte titta på Pippi. Dp tittar de på Sex and the city och Paradise Hotell. Vetinte om det är så mycket bättre.



Jag tycker att Astri Lndrgens filmer är väldigt oskyldiga om man jämför med mycket av det som produceras för barn ny för tiden. Pippi och Emil är inte tänkt för 3 åringar men ni kan inte heller förvänta er att barnen kommer att sitta och titta på kramande björnar tills de är tonåringar.



Vi lever i en ny tid och om ni hae någon aning om vad 9 och 10 åringar sitter och tittar på på rasterna i skolan så skulle ni jubla om de tittade på Emils arga pappa.

Astrid Lindgren är underbar, men många av hennes filmer är ju för lite större barn. Bröderna Lejonhjärta är min favorit, men det dröjer några år innan mina barn ser den.. den är för spännande!

Annie: Mina barn sitter inte och tittar på sex & city eller paradise Hotel som tioåringar om jag får bestämma. Vilket jag faktiskt får.



Men det är ju ett tag tills dess och ovan nämnda exempel är nog ganska mossiga vid det laget ändå.

Som någon här nämnde så är ju faktiskt månnga av AL:s filmer för lite äldre barn. Saltkråkan är däremot en av de jag tycker (mina) SMÅ barn kan se.

vi satt och kollade gamla Disneyfilmer och jag kan ju säga att de är inte bättre!!

där dödar man hej vilt, sexuella trakasserier, fylla, droger, u name it!!

men å andra sidan är jag uppväxt men disney och astrid lingren och jag är en rätt ok person :)



astrids Emil visar åp hur det var förr i tiden och det tycker inte jag är fel. karlsson visar hur vissa människor faktiskt är!

Jag tycker inte man behöver göra det så svårt jag frågade mina pojkar 3 och 5 år vad de visste om Pippi nu efter ditt inlägg. De pratade om att hon var stark, hade guldpengar, har en häst och en apa, bakar på golvet, har föttrena på kudden kastar upp tjuvarna på skåpet leker med Tommy och Annika ingen stans nämnde de någon NEGERkung. Ibland gör vi vuxna det mer komplicerat än vad de behöver vara.



/Mia

Vi pratade om just detta tidigare i dag, jag o sambon när vår dotter tittade på Pippi och visst finns det flera sidor av det. Jag tycker ändå att Pippi o Lotta med flera är underbara:) Tänk så före sin tid Astrid var med dessa kaxiga och inte det minsta lilla tillrättalagda tjejer..:) Håller dock med om att Emils pappa är lite för mkt!

Hmm..Jag dyrkar faktiskt Astrid Lindgren och uppmuntrar gärna min Dotter att se allt av henne. Fantasin har inga gränser hos henne och det pedagogiska hamnar i skymundan=Bra! Men jag vet också vad du menar. Min franska kusin blir direkt aggresiv då man pratar om Pippi. Så beter man sig inte helt enkelt. Jag måste visa dig en gammal pippibok som jag fick av min syster, då kan man se hur tillrättalagd Pippi ändå har blivit. Där är det mycket negerkung och små svarta barn som bugar, äter kokosnötter, klättrar i palmer osv. Rätt hemskt faktiskt.

Haha, när jag var liten matade jag min lillasyster med maskrosblad så att hon spydde, för att Pippi gjorde så med någon random sovande gubbe. Jag pillade även upp indianpärlor i hennes näsa för att Lisabeth pillade upp en ärta i sin ;)