bambi

Den som vill, den som känner sig som en stockholmare måste ju få säga att han/hon är det?!? En sådan debatt förstår jag mig nog kanske inte på. Varför skilja på folk och fä? Varför inte vara glad för att staden växer? Att fler vill bo där?

Konstigt, man räknas som svensk när man är tredje generation en SCB, men man måste vara fjärde för att vara stockholmare :)

Känner man sig som en stockholmare så är man väl det. Det är ungefär som detta med andra och tredje generationens invandrare... Varför ska de stämplas om deras farföräldrar invandrat hit för länge sedan liksom...



Jag kan ibland känna mig som en hälsingetös, speciellt när jag är däruppe eller längtar upp. Och jag har ju bara bott där ca 40 dagar om året, varje sommar från 3 års ålder till 15 års ålder hos en "inhemsk" familj... :-)

Helt sjukt vilket behov folk har av att kategorisera dessa "vi" och "dem"!

Äntligen så bekräftas det som man har misstänkt sedan länge. Hur man behandlar andra människor har blivit sämre i Stockholm och bara för man flyttar hit så kan man inte behandla andra med dålig respekt.

Fjärde generationens stockholmare är man ifall ens farfars far, eller för den delen mormors mor var bosatt i stockholm och att släkte sedan dess i rakt nedstigande led fortsatt bo i Stockholm. Det säger en del om att det finns en tradition inom släkten och att man har klarat att vara kvar i en urban miljö genom generationerna.. Dom flesta landsortsbor som flyttar till Stockholm för att arbeta flyttar ju hem till landsbyggden igen när dom får barn. Dom leker en stund i storstaden och lägger sig till med både det ena och det andra. Dom börjar ränna på Stureplan, byter dialekt och lägger sig till med den där salta storstadsstilen som säger typ, jag bryr mig inte! Det som gör att människor ibland kan ligga i buskar och dö utan att någon ens ser. En fjärde generationens stockholmare har inte det där beteendet, för dom har en släkt i staden som lär dom att bete sig som folk utan att behöva apa efter alla andra hursomhellst. Jag är fjärde generationens stockholmare och har en släkt här i staden, och känner att detta är mitt hem. Jag känner inte något behov att apa runt på stureplan och verka märkvärdig, eller spela dryg som vissa gör för att verka häftig, eller nått. Jag tycker man kan le och vara artig mot människor även fast det är nästan två miljoner till som bor i den här staden. Jag behöver inte den senaste bilen eller den blondaste flickvännen med dom största brösten för att veta att jag är värdefull. Det man allt som oftast ser på hemsidor som finest.se faller mig inte i smaken. Jag tycker om det naturliga. Detta om detta, Adjöken

Hallå, hallå, hört talas om SATIR? Min insändare är en SATIR. En SATIR skildrar verkligheten, men är skruvad några grader extra. Eller som den spanske 1500-talspoeten Lopez y Ortega formulerade saken: "Dåren i dikten är ingen förvrängning, han är för det mesta blott en förlängning". Just det. Syftet med SATIR är och har alltid varit att provocera. Och jag måste erkänna att jag är väldigt nöjd. Men samtidigt litet oroad av att alla kastar sig huvudstupa in i en debatt som om min insändare är ett uttryck för rasism m fl märkligheter. Fast i Konungariket Sverige är allt som inte är totalt politiskt korrekt = rasism och annat otyg. Och själva vitsen med SATIR är att den aldrig kan vara politiskt korrekt. Den som vill lära sig vad SATIR är rekommenderas att läsa August Strindbergs bok Svarta Fanor, avsnittet om Invigning av Kolbottens järnvägsstation.

Stockholmare är inte något man kan bli, det är något man är.