bambi

Som enbarnsförälder hamnar man oftast i en knivig sitts upplever jag det som. Dels blir man ifrågasatt om när man tänker skaffa nr 2 eller varför man inte vill ha fler, dels får man inte yttra sig om att man som enbarnsförälder kan tycka att det är jobbigt ibland att vara förälder, att även vi upplever tuffa och slitsamma perioder fastän vi bara har ett barn. Jag läste en artikel för något halvår sedan om detta, flerbarnsföräldrar mot enbarnsföräldrar och där menade kunniga, psykologer, på att flerbarnsföräldrar vill att andra skall ha en lika tuff/kämpig/jobbig vardag som dom själva har, alltså grundar det sig mycket på avundsjuka. Dessutom blir många flerbarnsföräldrar arga om en enbarnsförälder gnäller, för dessa vet inte hur det är att ha mer än ett barn, för det är jobbigare osv. Vad många flerbarnsföräldrar inte tänker på är att många enbarnsföräldrar inte kan få fler än ett barn, de tar det som en självklarhet att man kan yngla av sig hur som helst, för de kan ju det själva. Nu är ju inte alla flerbarnsföräldrar så, tack och lov. Sedan vill ju inte alla ha fler än ett barn heller och de som blir provocerade av det förstår jag inte, i grund och botten grundar det nog sig på avundsjuka, vi enbarnsföräldrar har det ju enklare även om vi också kan ha en tuff vardag med vårt barn. Men något flerbarnsföräldrar främst måste komma ihåg är att alla har inte valt att bara ha ett barn.

Pethra Va intressant! Men konstigt att man kan vara så avundsjuk, för det är ju ändå självvalt att skaffa fler barn? Jag tror fortfarande att det handlar om att vissa ser det som "kritik" mot dom, precis som vissa tar det som "kritik" när jag väljer att uppfostra barnen ur ett genusperspektiv. Bara för att man själv har valt en situation så betyder det inte att man tycker att dom andra gör fel.

Och de som har ett barn kanske blir ledsna då de inte kan få fler barn trots att de vill det? Den aspekten finns ju :)

Annica H Ja, precis (som jag skrev i inlägget)! Min vän sa det också, folk kan ju inte veta om det är så att dom faktiskt inte kan få fler barn och att dom inte önskar annat än en till (som oftast är en "förbjuden" önskan).

Jag tänke dom su att ban är en gåva. Skrev just ett inlägg om det här med att önska kön på barn och mina åsikter kring det bottnar ju egentligen i det grundläggande synsättet. Barn är en gåva och inget man kan ta för givet.



Men jag tycker faktiskt lite synd om ensambarn. Jag tror verkligen att man har så mkt roligare med ett syskon.

Hmm.. Jag kan bara relatera till min egen omgivning och min mamma är ensamt barn. Hon har alltid saknat ett syskon, någon att dela allt med. Som tex när morfar dog och mormor blev ensam kvar. Och som nu när mormor är svårt sjuk. Jag vet att min mamma känner att hon hade velat ha ett syskon att dela detta med. Men självklart ska man ju känna att man vill (och alla kan ju faktiskt inte!) ha ett barn till. Skulle vara intressant att vad någon som ej har syskon tycker här!

Bambi - Nej visst är det så, vissa (många) tar det nog som kritik, det tror jag också. Men jag tror, precis som psykologerna säger, att det är avundsjuka också för även om det är självvalt så förstår kanske inte alla att det krävs lite mer, många hävdar dessutom att två barn är lättare än ett eftersom de har varandra, går man i de tankebanorna och sedan kanske upptäcker att så enkelt är det inte så får man väl en smärre chock. Jag vet inte, vi har ju bara ett barn, vilket heller inte är självvalt, så det är svårt att diskutera. Enklast är väl att bägge sidor respekterar varandras val och önskan, finns ju inget som är rätt eller fel utan alla gör ju det som är bäst för dom.

Är enbarnsförälder och får jämt och ständigt höra att vi borde skaffa ytterligare ett barn......... Sambon har 7 st syskon och är den som sagt nej till barn nummer två. Själv är jag mer än nöjd med ett barn, men hade nog innerst inne velat ha ett barn till, men inte för min skull utan för min sons skull. För precis som någon annan skrev så kommer han ju stå där alldeles själv med allt när vi föräldrar går bort.

Jag har alltid tyckt att det är självklart att man "skaffar" två eller fler barn för annars är det synd om barnet som inte får några syskon. Men efter att ha fått uppleva ofrivillig barnlöshet på nära håll så har jag lärt mig att barn definitivt inte är nåt som man bara skaffar när man själv vill. Tre av mina kompisar haft kämpat i flera år, först för att få ett barn och nu för att få ett barn till. Man får nog tänka till både en och tre gånger innan man frågar nån när de tänker "skaffa" ett barn till!

Madde Jag räknas nästan som ensambarn då min yngsta storasyster är 16 år äldre än mig, så jag har vuxit upp utan syskon. Och visst har jag saknat syskon ibland! Att ha någon som alltid finns där.



Pethra Ja, men lite avundsjuka är det kanske? Som jag skrev så är jag lite avis på att hon alltid kan lägga all fokus på sitt barn, men jag har aldrig tagit upp frågan om när dom ska skaffa ett syskon och brukar aldrig fråga sånt. (Hon tog upp denna fråga själv.) Det är nästan som att fråga barnlösa par när det blir barn, känns lite okänsligt.

jag tycker definitivt synd om barn som växer upp utan syskon. Jag har syskon men växte upp som ensambarn och har ingen relation till dem. Och det är nåt jag saknar något oerhört.



ett syskon är den finaste gåvan man kan ge sina barn.

Svår fråga det där. Jag tror barn har nytta av att ha ett syskon. Som ett extra stöd eller kanske som en lekkamrat som alltid finns till. Däremot tror jag inte att ensambarn måste må dåligt, utan jag tror att det blir så som föräldrarna gör det.



Jag kan tycka synd om min son som är fyra år och ska få ett syskon i höst. Han är van vid att vara ensam och mår bra av det. Hur ska det gå när hans mamma inte bara är hans egna mamma? Kanske är det egoistiskt att skaffa fler barn... Hua, nu spinner det på i hjärnan med gravidhormoner ;)

Intressant Bambi, precis någonting jag får höra också. Mitt barn börjar närma sig 2 års åldern och folk frågar om syskon. Råkade nämna inför svärmor att det kanske är så att vi är nöjda med en och hon flög nästan i taken, anklagade oss för att vara taskiga mot vårat barn som får gå igenom livet ensam, och vad jobbigt för henne när vi dör, då får barnet ta hand om allt själv.

Jag slits mellan tanken på att vara nöjd och att ge mitt barn ett syskon. Blir ensambarn ensamna verkligen? Min bästa kompis tycker att det är jättetaskigt att bara ha ett barn.

Jag har två betydligt äldre halvsyskon som jag har jättebra kontakt med idag, men växte upp som ensambarn. Saknade ibland syskon, men hade det bra ensam. Framförallt på semestrar ich liknande kändes det ensamt när kompsiarna inte fanns tillhands.



Att fråga både om man inte snart ska sakffa barn och när syskonet kommer är känsligt. Vet av egen erfarenhet att det inte alltid är så lätt och att frågan gör riktigt ont, liksom att se alla andras lycka över bebisar och stora magar.....

Har hela tiden haft inställningen att jag inte ska ha barn. Min man har dåliga simmare och jag är helt enklet inte "moders-typen". Att konstant få frågan om när barnen kommer driver mig till vansinne, så nu säger jag "Vi kan inte få barn" och blänger på dom. Brukar funka ypperligt.



Men om jag mot förmodan skulle bli gravid så kan jag tänka att ett barn räcker. Med tanke på att barn aldrig lockat mig känner jag att jag nog skulle ha tillräckligt med att göra med en. Jag vill ju att min unge ska få det så bra som möjligt och jag personligen räcker inte till om jag ska ha två. Men om folk tänker envisas med att fråga dumma frågor så kommer dom får dumma svar, sådeså.

Jag tror att när barnet är litet så saknar den inte ett syskon, men när det växer upp så tror jag det.

Jag själv har ett syskon men vi har ingen kontakt, jag kan många gånger känna att det hade varit roligt om man hade varit mer jämngamla ( 6 år mellan ), jag tror att man kan få mkt glädje utav varandra.



Vi har tänkt att skaffa ett syskon till Emilia med kort tid emellan, jag tror att de kommer att ha mkt glädje utav varandra.



Ett ensam barn vet inte hur det är att ha syskon men jag har vänner som är ensambarn.

De har många gånger sagt att de önskar att de hade ett syskon.



Självklart ska man inte skaffa ett barn till bara för att, sedan är det som du säger inte säkert att det går.



Vi har fått några kommentarer om när nr 2 kommer, men det är hemligt har vi bara svarat.

Om vi endast skulle ha Emilia så hade jag sagt att vi vill "bara" ha ett.

Jag tycker inte det är själviskt utan det gäller att man har orken och tiden som ett barn kräver hela livet =)

Jag "tjatade" mycket om att jag ville ha ett jämårigt syskon då min syster var mer än tio år äldre än mig och inte ens bodde hemma från att jag var 5 år.



När jag var 11 år fick jag veta att jag haft en två år äldre syster som dog. Jag hade dåligt samvete över att ha "krävt" ett syskon när jag fick veta vilken sorg mina föräldrar gått igenom. Än idag har jag svårt att tänka mig hur de upplevde det.



Det är inte självklart! En del tar det 12 år för, en del tar det sig för direkt. Jag har hela min tonår varit rädd för att bli med barn, men nu när jag inte annat vill, så har det inte blivit något plus ÄN. Efter tre års försök..

Jag bestämde mig redan som liten att jag "bara" vill ha ett barn (ur min kropp), mycket pga av min uppväxt.

Min dotter har en storebror på sin pappas sida som är hos oss varannan vecka och jag ser verkligen kärleken mellan dem och den är underbar. Så även fast jag bara har fött ett barn så har vi 2 :)

Men det som stör mig är att trots att vi har 2 barn i familjen så tjatar ändå folk om när nästa barn kommer, för jag har ju bara fött 1 barn. Det är som om bonusen inte räknas för jag inte har fött honom. Frågar någon mig hur många barn vi har så säger jag 2, även fast jag inte har fött honom så ingår han i familjen lika mycket som vår dotter gör.

Men ibland verkar det som om varje mamma måste ha fött 2 barn, bonusar räknas inte :(

Bee Va tråkigt att höra att din svärmor gjorde en sån stor av saken. Ni ska ju inte skaffa syskon för er barns skull utan det ska ju vara något ni känner är rätt för er!



Mamma Mailan Så där tänker ALLA föräldrar som skaffar ett till barn. Så tänkte jag nästan hela graviditeten med Leah. Hur ska jag räcka till? Men samtidigt är det väldigt nyttigt för det större barnet att lära sig att dela med sig, att hjälpa till mer och bli lite mer självständig. Samtidigt så försöker jag inte glömma bort att Zack fortfarande är rätt så liten och att han också ibland behöver "känna sig liten" och då får Leah lära sig att vänta lite. Det är nog nyttigt för båda.

My Usch, vilken tråkig inställning. Klart att bonusbarn är värda lika mycket, så där kan man ju inte tänka! Det är hemskt ibland när man hör hur folk ser på bonusbarn (speciellt när man läser om sånt på FamiljeLiv så blir man mörkrädd).

Syskon kan vara alldeles underbara, har två stycken och den hjälp och stöd vi är för varandra är värt hur mycket som helst. Men, man kan tyvärr inte ta för givet att de små liven kommer att kunna umgås och vara där för varandra. Känner mer än en som inte har någon kontakt med sitt/sina syskon då de inte har något gemensamt, och då spelar (för mina bekanta) inte släktbandet någon roll.

Nä, det är inte ett dugg synd om ensambarn. Jag är själv ensam och har inte saknat syskon nåt speciellt. Jag har haft det bra. Men däremot får man höra att man skulle vara mer bortskämd än andra och det vet jag inte riktigt. Klart föräldrar lägger lite mer energi på det barnet man faktiskt har, varför skulle man inte det? Jag blev en stark och självständig person ändå.



Jag tror att jag är i behov av ensamhet lite mer eftersom jag inte är uppväxt med syskon. Jag trivs själv och mår bra av att vara alldeles alldeles ensam.

Ja på familjeliv kan man bli riktigt mörkrädd när man läser vissa trådar om bonusar. Jag har slutat läsa för att jag tar så illa vid mig om hur en del tycker och tänker :(

Jag tycker att det är viktigt med syskon och tror att det är en fördel om dom dessutom kommer rätt tätt, då har man nog mer ut av varandra. Sen så är det tragiskt att folk inte kan respektera andras val och/eller tränger sig på med frågor och påtryckningar.

Jag och min storebror är pseudotvillingar och vi har alltid haft varandra, på semstern, på dagis, hemma. Vi lekte med samma kompisar när vi var små och kunde alltid ta stöd av varandra. Idag har vi superbra kontakt och han bor till och med i lägenheten under oss.

Vi har även en lillasyster som är en riktig sladdis, 16 år mellan henne och mig. Hon är 10 idag och ett riktigt ensambarn. Hon är alltid ensam och lider verkligen då hon inte kan vara med nån kompis etc. Dom var nyligen på semester, Gröna Lund, furuvik m.m, hon hade jättetråkigt, hade ingen att åka med, ingen att vara med. :(

Jag själv har 22 månader mellan mina och jag är sååå glad att jag lyckades få till en 2:a när vi ville. =)



(Nu blev det lite långt och luddigt här, men det får gå ändå :P )

Är det synd om ensambarn? Frågar du mig säger jag ja, men det är baserat på min egen uppväxt. Jag har själv många syskon, och de är mina absolut bästa vänner. Vi är supertighta allihop, och jag kan inte föreställa mig ett liv utan syskon. Tänk allt jag har delat med dem, jular, födelsedagar, sommarlov, hemligheter, tankar om allt och inget... Och tänk sedan när våra föräldrar blir gamla och skruttiga, då är vi fler som kan hjälpas åt och ta hand om dem!



Jag har själv två barn, skulle nästan kännas elakt mot min äldsta son att inte ge honom privilegiet att växa upp utan syskon, med tanke på min egen uppväxt. MEN, som sagt, detta är MINA åsikter. Förstår att alla tycker olika. Har många nära vänner som kämpar för att bli gravida och ens få ett barn, och hur kan man tex. då påstå att det är själviskt att bara skaffa ett!?

"växa upp MED syskon.." ska det såklart vara!

Jag tycker att man ofta hör (eller så är det jag som är känslig?) att "det bästa man kan ge sitt barn är ett syskon". Och jag blir så less på det. Jag påpekade faktiskt det nyligen i en blogg där kvinnan skrev just så, och då skulle det slätas över, men faktum är att hon säkert tycker att det finns inget bättre. Det kanske är sant. Men jag som tillhör dem som inte KAN få fler barn, jag orkar inte höra sådant.



Med den meningen tycker jag att man liksom markerar att oavsett hur mycket kärlek och uppmärksamhet min son får i livet så kommer jag ändå inte kunna ge honom det bästa- ett syskon. För det går verkligen inte. Jag är inte frisk nog att klara en graviditet till, den första tog så hårt på min kropp och ingen skulle låta mig adoptera för att jag ses som för sjuk. Så det blir inga syskon, om nu inte jag och min sambo separerar och han skaffar fler, men det är ju inte så trevligt att tänka sig.



Det jag själv tycker är lite "lustigt" är att jag jämt bara föreställt mig ett barn. Varken jag eller sambon ville ha fler. Men nu när jag fått uppleva det en gång så finns det inget hellre jag vill än att få ett till. Och inte mest för den son jag redan har, utan för min. Är det inte därför man bör skaffa barn öht?



och när det gäller att VÄLJA att inte skaffa fler så skrev jag faktiskt ett inlägg om just det när jag precis fått mitt barn, jag hoppas det är okej att jag länkar till det?

http://frokengredelin.blogspot.com/2010/04/att-vilja-eller-att-inte-vilja-ha-barn.html

Genom att VÄLJA att bara skaffa ett barn kan jag tycka att man berövar barnet en viss samhörighet, trygghet och kamratskap med sitt syskon. Hur det än är så kommer barnet att växa upp och se sina kamrater med sina syskon. Jag kanske känner så här för att vi är många i familjen...?

Men mina kamrater, som är ensambarn, har faktiskt alltid önskat sig ett syskon (när de var barn).



Även om man inte har någon kontakt med sitt syskon när man är vuxen (som min man), så har man ju (oftast iaf) varandra när man växer upp.



Men utifrån mitt eget perspektiv kan jag säga att jag är oerhört tacksam att jag har mina två syskon. Särskilt sedan mamma gick bort, jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft mina syskon när mamma gick bort i våras... Det hade varit ännu tyngre och ensamt om jag inte hade haft dem (och pappa såklart) att prata med.



Tilläggas bör väl även att mer än ett barn passar inte alla. Personligen tycker jag att man ska göra det som är rätt för en själv, för om man skaffar fler barn än man klarar av är det synd om barnen p.g.a. att föräldrarna inte klarar av att ta hand om dem istället.

Man ska absolut inte skaffa fler barn än man klarar av.

Å ena sidan tycker jag det är bra om folk inte skaffar alltför många barn (jorden är redan överbefolkad)men å andra sidan är det en väldig glädje att ha ett syskon även om inget såklart finns garanterat, men det öppnar ju upp för möjligheten till en god relation.



Alla mina vänner som varit ensambarn har önskat att de inte vore det och dessutom varit sorgligt beroende av sina föräldrars uppmärksamhet. Även om man försöker lära sitt barn dela med sig till andra så är det ju ändå i praktiken alltid nummer ett, på gott och ont.

Mitt barn är 10 månader och jag har redan fått frågan väldigt många gånger: "När blir det syskon då?" Som tur var aldrig av närstående för de såg hur dåligt jag mådde under graviditeten och var riktigt oroliga för min skull. Jag är otroligt glad att jag orkade med att få ETT barn!

Jag tycker det är intressant hur man förutsätter att syskon alltid kommer vara ett stöd för varandra och älska varandra. Jag har 3 syskon själv och tror att man kan bli lika lycklig som ensambarn som syskonbarn. Jag har mycket bra kontakt med ett syskon och har en riktigt konfliktfyllt förhållande med ett annat. Det är ofta mer konflikter och full fart i familjer med många barn. Och då kan det ju hänga på barnets personlighet om det trivs eller ej. Sedan finns det faktiskt ekonomiska faktorer som spelar in också. Alla kanske inte anser sig har råd eller TID att lägga ned på flera barn. Ja, jag har flera barn själv, men är inte säker på att detta alternativ är det bästa. :)

Att fråga om "när det blir syskon" är lika knasigt som att fråga "om man har kollat kön" på barnet, eller ännu värre vilket kön man önskar att barnet ska ha. Att ens kunna få barn är ett oerhört mirakel. Alla frågor kan så klart ställas, men då med tanke bakom och en bra formulering. Jag önskade helt klart ett syskon till W (men sa även när vi kämpade med att bli gravida att jag aldrig någonsin skulle kunna göra abort eftersom alla barn borde vara välkomna) och är evigt tacksam för att det gick så snabbt att bli gravid andra gången. Nu är de två, men knappt två års mellanrum, men vet inte om det är bättre eller sämre att ha syskon. Det ena eller det andra är ju normalt för en själv och då har man ju inget annat att jämföra med... Svamligt, det här...

Mvh Viveca

Ett barn är verkligen en gåva. Vi har fått denna gåva en gång men kommer förmodligen aldrig mer att uppleva detta på grund av sjukdom. Hur mycket vi än vill ge Alexander ett syskon kommer han att få vara själv. Men jag hoppas att han aldrig kommer känna sig ensam och att vi ger honom så mycket kärlek varje dag + att vi har många vänner runt om kring oss med barn i samma ålder som vi umgås mycket med. Jag hoppas han kan hitta någon av dem att bli riktigt nära vän med.

Men hade vi kunnat hade jag gärna "gett" Alexander ett syskon, men som sagt. Att få barn är en gåva och vi hade turen en gång och det är jag evigt tacksam över.