Barnen klättrade upp på ett berg i närheten av midsommarfirandet. Det var massvis med barn i olika åldrar och av olika kön som klättrade och hade jätteroligt. Dom kom också på att man kunde glida ner för berget som om den vore en ruschkana.
En flicka i prickig klänning klättrade också upp i berget och satte sig ner för att åka ner, som alla andra gjorde. Men då stoppade hennes mamma henne och sa att hon inte kunde åka eftersom hon hade ju sin fina klänning på sig. Flickan ville så gärna åka och sa att hon kunde hålla upp sin klänning. Men mamma påpekade att hon skulle skrapa upp benen och rumpan om hon åkte på det viset. Flickan som blev mycket ledsen och tittade längtansfullt när dom andra barnen lekte fick hjälp av sin mamma ner, så att hon inte skulle förstöra sin klänning.
Det kändes verkligen i mammahjärtat när jag såg allt detta och jag lovade mig själv att jag aldrig ska sätta på barnen kläder som dom inte kan leka i. Det är ju bara kläder! Vad är det jämfört med lek och skratt?
Jag har tänkt på barnet som inte fick vara med och leka och undrar hur många gånger till hon kommer att försöka vara med och leka när hon är fint uppklädd så där?
43 kommentar(er)
