bambi

Ditt barn är faktiskt oförskämt!
En vän till mig berättade om att en av hennes vänners barn är odräglig. Riktigt oförskämd, skriker och beter sig allmänt illa. Min vän vet inte vad hon ska göra, för det är ju ganska så känsligt med att kritisera någon annans barn och deras sätt att uppfostra sitt barn. Men samtidigt så orkar hon inte med att umgås med vännen när dennes barn är med.

Jag skulle nog själv ha svårt att ta den kritiken från en vän, om någon sa "Zack är faktiskt oförskämd!" eller liknande så skulle jag ha svårt att släppa det. Alla har sin bild av hur dom vill att deras barn ska vara och så försöker man uppfostra sina barn efter det. Så det blir väldigt personligt om någon kritiserar ens uppfostran.

Men i jobbet (som gymnasielärare) så har jag märkt att många föräldrar vill gärna blunda för sanningen när det kommer till negativa egenskaper hos deras barn. När jag tar upp saker i utvecklingssamtal eller ringer till föräldrar så är det väldigt många som kommer med ursäkter åt sina barn. En gång när jag pratade med en förälder angående att hennes barn hade fuskat på en inlämningsuppgift (hade skrivit av en kompis, så det var väldigt uppenbart) så trodde hon inte alls på det, om det mot förmodan var sant så var det mitt fel som gav eleverna så svåra uppgifter som tvingade hennes barn till att fuska!

Men det är ju bara att se till sig själv... man var väl inte alltid guds bästa barn? Alla barn hittar på dumheter någon gång och då hjälper det inte att man som förälder blundar för det.
#1 - Loppan

Alltid svårt att kritisera andras barn. Vi hade några vänner när sonen var liten. Deras son snodde Pokemon från vår son när de var på besök. Efter mycket tvekande (det är ju som sagt väldigt känsligt) påtalade vi det, men de vägrade tro att det var sant. Ngr månader senare fick vi höra att deras son hade beskyllts för liknande stölder i skolan. När vi påminde om stölderna i vårt hem "hade de aldrig hört att vi sagt ngt om det".

Vet inte om jag sagt det innan, men du har en jättefin blogg!



#2 - Mia

Jag tror att många gånger så försvarar man barnen enbart för att man skäms och vill släta över det.



Sen att kritisera någons barn är ju som att säga till föräldern "Du har misslyckats"



Det är svårt det där, sen vill man nog gärna tro enbart gott om sina barn även om man vet att även dom kan göra dumheter.

#3 - Linda

jag har haft en bästa vän sedan jag var 14 år gammal. vi har gått igenom livet och gjort det mesta tillsammans, vi växte så småningom upp och skaffade barn, hus och bil samtidigt, vi följdes åt i livet och var mycket nära varandra. i höstas hälsade jag på henne tillsammans med min son, och han var inne i en jobbig fas just då med mycket trots och dåligt beteende. det skar sig totalt mellan oss och det var som om vänskapen aldrig funnits. jag fick veta att min son var "systematisk och obehaglig" och att jag enbart levde mitt liv som mamma, i förnekelse över hur jag uppfostrade min son. nu har vi ingen kontakt, och även om jag tyckte det var jävligt skönt att få säga vad jag tyckte och tänkte så känner jag att det är synd att det blev som det blev. barn växer ju upp, och vem vet, kanske hade våra barn blivit bästa vänner om hon bara kunnat se bortom trotsen och det tillfälliga dåliga beteendet, för jag vet att jag är en förjävla bra mamma.

min poäng är, oavsett hur olika man tycker om känsliga frågor som barnuppfostran så anser jag att man ska hålla käften om sådant. ingenting får mig att se rött så mycket som när någon helt oprovocerat säger så om min son. jag vet att han är en fin människa med fina kvalitéer. är det inte väldigt omoget att som vuxen människa inte kunna se bortom sånt? det är det sämsta man kan göra, att kritisera någon annans barn och någon annans sätt att uppfostra...

#4 - Skrotmamman skrotar vidare

Åh vad svårt det där är! Har flera barn i vår närhet som är väldigt jobbiga (ibland) och våra barn är INGA änglar,, men har alltid varit lugna, trygga och snälla.



Helt plötsligt har det hänt något med Skrot-Fian (dryga 20 mån) och hon trotsar, provocerar, och knuffar andra barn....... känns INTE kul att börja nytt dagis nu. hon är INTE ett knuffande barn. Har aldrig slagits, bråkat, knuffat. Bara suttit och accepterat att någon annan tog hennes leksak, knuffade henne osv.

Så jag får jättesvårt att ta sån kritik om jag får det nu. Eftersom detta inte är HON. Detta är hon sedan 2 veckor tillbaka. En vecka. Helt nytt!

#5 - Eva-Marie

Hur ofta talar vi om positiva saker om våra vänners barn? Det är så lätt att bara se det negativa och påpeka det!! Något att tänka på inom läraryrket också tror jag! Har träffat alldeles för många lärare som har svårt att se positiva saker hos en del elever!

Föräldrar som har lite "jobbiga barn" behöver mkt positivt!