Alltid svårt att kritisera andras barn. Vi hade några vänner när sonen var liten. Deras son snodde Pokemon från vår son när de var på besök. Efter mycket tvekande (det är ju som sagt väldigt känsligt) påtalade vi det, men de vägrade tro att det var sant. Ngr månader senare fick vi höra att deras son hade beskyllts för liknande stölder i skolan. När vi påminde om stölderna i vårt hem "hade de aldrig hört att vi sagt ngt om det".
Vet inte om jag sagt det innan, men du har en jättefin blogg!
Jag tror att många gånger så försvarar man barnen enbart för att man skäms och vill släta över det.
Sen att kritisera någons barn är ju som att säga till föräldern "Du har misslyckats"
Det är svårt det där, sen vill man nog gärna tro enbart gott om sina barn även om man vet att även dom kan göra dumheter.
jag har haft en bästa vän sedan jag var 14 år gammal. vi har gått igenom livet och gjort det mesta tillsammans, vi växte så småningom upp och skaffade barn, hus och bil samtidigt, vi följdes åt i livet och var mycket nära varandra. i höstas hälsade jag på henne tillsammans med min son, och han var inne i en jobbig fas just då med mycket trots och dåligt beteende. det skar sig totalt mellan oss och det var som om vänskapen aldrig funnits. jag fick veta att min son var "systematisk och obehaglig" och att jag enbart levde mitt liv som mamma, i förnekelse över hur jag uppfostrade min son. nu har vi ingen kontakt, och även om jag tyckte det var jävligt skönt att få säga vad jag tyckte och tänkte så känner jag att det är synd att det blev som det blev. barn växer ju upp, och vem vet, kanske hade våra barn blivit bästa vänner om hon bara kunnat se bortom trotsen och det tillfälliga dåliga beteendet, för jag vet att jag är en förjävla bra mamma.
min poäng är, oavsett hur olika man tycker om känsliga frågor som barnuppfostran så anser jag att man ska hålla käften om sådant. ingenting får mig att se rött så mycket som när någon helt oprovocerat säger så om min son. jag vet att han är en fin människa med fina kvalitéer. är det inte väldigt omoget att som vuxen människa inte kunna se bortom sånt? det är det sämsta man kan göra, att kritisera någon annans barn och någon annans sätt att uppfostra...
Åh vad svårt det där är! Har flera barn i vår närhet som är väldigt jobbiga (ibland) och våra barn är INGA änglar,, men har alltid varit lugna, trygga och snälla.
Helt plötsligt har det hänt något med Skrot-Fian (dryga 20 mån) och hon trotsar, provocerar, och knuffar andra barn....... känns INTE kul att börja nytt dagis nu. hon är INTE ett knuffande barn. Har aldrig slagits, bråkat, knuffat. Bara suttit och accepterat att någon annan tog hennes leksak, knuffade henne osv.
Så jag får jättesvårt att ta sån kritik om jag får det nu. Eftersom detta inte är HON. Detta är hon sedan 2 veckor tillbaka. En vecka. Helt nytt!
Hur ofta talar vi om positiva saker om våra vänners barn? Det är så lätt att bara se det negativa och påpeka det!! Något att tänka på inom läraryrket också tror jag! Har träffat alldeles för många lärare som har svårt att se positiva saker hos en del elever!
Föräldrar som har lite "jobbiga barn" behöver mkt positivt!