Igår när vi var i lekparken så fanns det en mamma där med sin ca 1-åriga bebis. Mamman hade även med sig en kompis. Hennes barn sitter i sandlådan i närheten av Leah och Zack. Mamman pratar med sin kompis när hon helt plötsligt börjar skrika: "Åh, nej!!! Vad stoppade du i munnen?!?!". Hon tar tag i bebisen och stoppar in fingret i munnen på bebisen och skriker förtvivlat "Jag visste det! Sand! Du får inte stoppa in sand i munnen!".
Jag skrattade lite för mig själv när jag tänkte på hur mycket sand Leah har hunnit äta under sitt ett-åriga liv (när vi var i Thailand och även en hel del här). Det går ju inte att vara livrädd för att ungen äter lite sand. Visst det kanske är lite äckligt (speciellt om det finns risk för att någon katt kan ha använt sandlådan som toalett, men man får väl hålla lite koll så att dom inte hittar en bajskorv där i sanden) men man skadar nog barnet mer om man är överdrivet beskyddande och har värsta bacillskräcken (läs gärna inlägget jag har skrivit om den analafasen). Barn behöver utforska och lära sig hur saker känns och ja, det gäller även med munnen.
Mamman blev så nojjig sen så hon gick igenom hela sandlådan och rensade bort varenda liten kvist och sten. Jag var nog också lite nojjig när jag var nybliven mamma men sen lär man sig att slappna av. Barn stoppar in saker i munnen, barn gör illa sig och man kan inte skydda dom från allt här i livet. Hur roligt skulle det livet bli för det barnet då? Aldrig få smaka på en pinne eller springa nerför en backe.... man kanske hindrar barnet från att skada sig för stunden men man hindrar också barnet från att uppleva saker och utvecklas.
6 kommentar(er)
