bambi

Jag vet inte hur jag skulle göra, men jag hoppas att jag skulle våga hjälpa kvinnan. Som du skrev var det antagligen ett solklart fall av panikångest och jag vet hur panikångest känns och ja, att krama och hålla om henne var nog det bästa för just den kvinnan. Bara vänta tills ångesten lagt sig. För det gör den, förr eller senare.

jag som själv har lidit av panikångest kan bara föreställa mig vilket skräck och instängdhet hon måste känt. Jag hoppas jag ska vara modig nog att krama om någon som behöver om jag ställs inför det. Kanske kommer jag ha det här inlägget i bakhuvudet om det händer. Du har väckt den sortens medvetenhet hos mig nu.

Vad hemskt! Jag har själv fått panikångestattacker, och det är verkligen som att bli "överkörd av tåget" emessionellt sett..... Fruktansvärt. Men jag tror inte ens att jag hade tänkt den tanken där och då. Eller jo, kanske om jag varit mitt emot henne.



Jag försöker tänka att man ska hjälpa, men frågan är ju OM MAN GÖR DET när det är så dags. Har gått fram till en "uteliggare" som låg utslagen på en bänk vid Fridhemsplan, en kvinna i 30-35-årsåldern en gång, när alla andra gick förbi, och frågade om jag kunde hjälpa henne.

Det visade sig att det var en helt "normal" kvinna som drabbats av totalt blodsockerfall som alla andra bara ignorerade.



Då blev jag lite stolt över mig själv. Men jag kan ju inte leva på den meriten hela livet, dags att jaga mer. Att våga. Trots att det kan ta emot. Jag hoppas att jag gör det.

Usch jag är hemsk så för jag fårpoanik när jag ser att främmande människor beter sig konstigt. Då vill jag bara så långt bort därifrån som det är möjligt.



Men en gång när en kvinna svimmade på H&M så sprang jag faktiskt fram och hjälpte henne. Så jag hoppas jag kan skärpa mig om jag väl kommer en krissituation.

Jag kan inte påstå att jag hamnat i särskilt många sådana situationer privat (däremot emellanåt i jobbet), men jag hoppas innerligt att jag "skärper till mig" och agerar medmänskligt även om jag tycker att det är besvärligt, obehagligt, känner mig stressad osv. Tänk att bli ignorerad när man mår så dåligt! Nästa gång är det kanske jag själv som behöver hjälp, på något vis.

Jag hjälpte en kvinna som hade hoppat ner på spåret vid Södra station för att ta livet av sig. Usch vad det var hemskt. Några andra hade hjälpt henne upp, men jag och en till kvinna hindrade henne från att hoppa tillbaka och vi talade lugnande till henne och klappade henne. Jag tittade henne stint i ögnonen. Jag ringde 112 medans hon hämtades upp från spåret.



Det kändes som att allt gick i ultrarapid och jag tvekade aldrig på att jag skulle hjälpa henne. Men som du säger, en annan dag kanske jag inte hade känt mig lika stark och inte kunnat hjälpa till.



Kvinnan fick hjälp av polisen att ta sig till en psykakut och innan vi skildes tackade hon mig. Det var en otroligt märklig och stark upplevelse. Hoppas det gick bra för henne sen.

Jag själv har lidit av panikångest i många år och vet hur det känns men också vad som brukar "avhjälpa" det, så jag hade nog försökt mig på att lugna henne, tagit hand om henne. Jag hade absolut kramat om henne, kroppskontakt och beröring frigör må-bra-hormoner. Jag pluggar till sjuksköterska, och det gör jag för att jag vill hjälpa människor, för att jag bryr mig och jag skulle ha svårt att inte hjälpa till tror jag, hur trött eller surig jag än var så skulle jag nog inte kunna försvara för mig själv att inte hjälpa till. Är sån som person, tror jag.

Jag vet med mig att jag skulle hjälpa. Det ligger i min personlighet och i mitt yrke att vilja hjälpa och det är (utan att skryta) en del människor som jag hjälpt genom åren. Alkoholister som ramlat och slagit sig som jag hjälpt, vilsna och rädda barn på köpcentrum, en människa som låg längs vägkanten avsvimmad, en tjej som grät på dansgolvet och osammanhängande pratade om hennes pojkvän som flirtade med en annan tjej och som gjort slut precis då. Henne ställde jag mig och dansade tryckare med (pojkvännen var två meter ifrån, med en annan tjej) och "pepp-talkade". Hon var väldigt tacksam och jag önskar faktiskt att jag fått mer kontakt med henne efteråt. Jag har ingen aning om vad hon heter, bor eller något. Jag minns dock hennes känsloyttringar, hennes kroppsspråk och värme. Det är också något jag är stolt över att ha gjort och jag vill gärna fortsätta på samma spår.



Dock så har även jag panikångest. Det är svårt att leva med ibland och då vill jag avskärma sig. Helt enkelt för att man inte klarar av någon annan eller deras känslor just då. Man har liksom fullt upp med sitt eget. Men det är inte ofta det sammanfaller med någon så.

oj, det var inte meningen att det skulle bli en hel roman ;)

Kom du fram fortare för att du inte kramade henne? Ni stod ju still i ett fordon, du hade blivit lika försenad även om du hade kostat på dig lite medmänsklighet? Jag tror inte alls på att du brukar prata med folk som behöver hjälp "annars", inte när du har ett så dåligt argument för att inte göra det den här gången.



Jag tycker det låter fruktansvärt att du rent av tittade bort när hon sökte stöd. Blir riktigt illa berörd faktiskt.

Kattis Och jag blir lite illa berörd att du tror att jag ljuger? Varför ens skriva ett inlägg om en sån sak om jag inte bryr mig?



Du får tro vad du vill men jag har flera gånger gått fram till folk som har verkat vilsna och förvirrade. Jag har även frågade en man som låg på marken hur han mådde. Jag tar alltid upp åskådareffekten när jag undervisar i psykologi eftersom jag tycker att det är så viktigt att eleverna lär sig att gå fram till en människa i nöd på stan (jag har även bloggat om det här: http://www.alltforforaldrar.se/bambi/2010/july/socialpsykologi-the-bystander-effect.html).



Du kanske inte läste inlägget ordentligt? Men det var inte för att jag ville komma fram fortare som jag inte kramade om henne utan det handlade om jag själv mådde psykiskt.

Jodå, jag läste ordentligt. Men det är väl en sak att prata och en helt annan att göra. Ett av argumenten för att du tittade bort (!!) när kvinnan sökte kontakt var att du var stressad över din försening. Jag förstår inte hur man kan själv kan se det som ett fullgott argument när man ändå står still i ett fordon.

Det är svårt att säga om jag hade hjälp eller ej då allt beror på situationen i sig. har arbetat en hel del men personer med psykiska funktionshinder och har därmed lärt mig att läsa av personer och situationen i sig. Kan finnas risk för agressivitet och att man bara förvärrar situationen om de inte söker kontakt. Nu verkar dock denna kvinna sökt kontakt men jag hade nog inte kramat om henne men kanske satt mig jämte och försökt prata henne ur det.

Kattis Då verkar det inte som om du läste ordentligt ändå eftersom jag skrev att jag var väldigt trött. Jag vet inte om du har barn, men som småbarnsmamma är man konstant trött och just denna vecka har jag varit en zombie (och knappt haft tid att äta) så jag tyckte det var skönt när jag märkte att det fanns andra som kunde hjälpa henne.

Studentmamman Jag har också arbetat med människor med psykiska sjukdomar och jag kände att hon var ofarlig (men det kan man väl aldrig veta till 100%) men sätena var upptagna överallt så det fanns ingen möjlighet att sätta sig bredvid henne.

Jag har själv haft panikångest i flera år tyvärr!

Hur man reagerar är såklart olika. Jag hade förmodligen, liksom denna kvinna blitt rädd. kanske hade jag börjat gråta..

Jag har levt med detta så länge att jag har lärt mig hantera och tyvärr undvika jobbiga situationer.



Jag hade absolut inte velat krama en främmande människa, men då jag känner igen mig i folk som får panikångest mm så vill jag ändå hjälpa.

Och det har jag gjort vid flera tillfällen. Men tar det försigtigt, pratar med personen och kanske lägger en hand på axeln mm.



Jag tror tyvärr att denna kvinna var en alldeles förvirrad och orolig själ, som led både av det ena och andra.



Tror man måste vara i situationen själv för att kunna göra en bedömmning på hur man kan hjälpa och om man vill..



Kram

oj, jag är inte så kramig av mig med främmande människor men jag brukar o andra sidan fråga andra om de behöver hjälp etc när jag ser att det kan vara så...jag tror att jag hade hjälpt kvinnan men det beror på, hade andra hunnit hjälpa före så hade jag nog inte försökt hjälpa.

Jag reagerar olika. Vissa dagar är jag så asocial att jag knappt vill prata med folk och om något liknande det du skriver om skulle inträffa så skulle jag tycka att det var oerhört obehagligt och försöka undvika situationen. Andra dagar är det bättre och då kanske jag till och med skulle försöka prata med kvinnan och trösta henne.

Åh fy, jag genomlider för närvarande min andra sväng av panik-ångest, den är riktigt riktigt illa. Att åka kommunalt finns inte på kartan ännu, jag kämpar för att gå ut ur lägenheten.. Jag kan absolut förstå om du inte kände att du orkade hjälpa den här människan, jag har vänner som vänt sig bort från mig under denna period för att det är för tungt att bära tillsammans, men jag lider SÅ med denna kvinna. Jag var för några veckor sedan på Ica för jag VAR TVUNGEN att handla (ENSAM!) och då fick jag riktig attack, då tror jag att folk som tro att jag är full eller hög eller nå för jag blir svettig, yr, pratar för mig själv och kan inte stå still och gråter nästan, då frågade jag en kvinna om jag fick gå före och hon tittade snabbt på mig och sade "självklart" sedan strök hon mig över armen. Varken mer eller mindre. Detta gjorde mig lugn och helt lycklig över vilka snälla människor det finns runt omkring! (: