bambi

Jag håller med dig till punkt och prickar. Jag anser att föräldrar SKA vara närvarande för sina barn, men att de samtidigt ska sätta gränser. Men behöver inte vara icke närvarande för att man markerar att man är upptagen, (i ett samtal med en annan vuxen eller något annat viktigt).



Däremot avskyr jag föräldrar som går med näsan i sina telefoner i tid och otid. Det är en sak att vara närvarande, en annan sak att vara där fast ändå inte.

Tack för en trevlig frukosten förresten. Det får vi göra om snart.

Jag håller också med dig fullt ut! Som förälder är det otroligt viktigt att vara närvarande och att ens barn känner att de alltid är där för en om det är något som har hänt o.s.v. Men samtidigt måste barn lära sig att förstå att man är inte bara mamma och pappa, man är också vuxna människor som ibland kanske är mitt uppe i ett samtal med en annan person, och att man då faktiskt får vänta.



Egentligen tycker jag inte ens det är något motsättning mellan att vara en närvarande förälder och att lära sitt barn att vänta ibland, båda är tecken på att man är en bra förälder, enligt mig! Att som barn lära sig att mamma och pappa släpper allt så fort man säger pip är bara att göra sina barn en björntjänst! :)

Becca Men det finns otroligt många föräldrar som gör så (släpper allt så fort barnet säger pip) och jag var nog lite så i början med Zack!

Det är en balansgång, precis som så mycket annat. Det där med att kräva ordet och uppmärksamheten är ju bra, men det handlar ju också om att vänta på sin tur och inte bara prata rakt ut. Jag har tre barn och tycker ibland att det känns som om alla pratar på en gång och det funkar ju dåligt. Vi jobbar på det där med att vänta på sin tur.

Nu har jag inga barn, men det känns nästan lite svart och vitt. Det blir antingen eller. Föräldern kan ju ständigt vara närvarande trots att det finns en viktig regel att barnet får vänta på sin tur. Barnet kan såklart vara det viktigaste i hela världen, men det som är viktigast kan inte alltid få förtur om det finns någon som för stunden är viktigare. Barnet kommer vara viktigare generellt och på lång sikt, men ibland, som det skrivs, måste man ta viktiga samtal.

Det finns alltid sociala regler som gäller och som alla människor bör lära sig; att exempelvis inte störa och att vänta på sin tur.

Svar: Ja, jag har ju inga barn än men jag förstår ju att det är jättelätt att det blir så! Självklart menar jag ju inte att man är dålig förälder om man gör så, men jag tycker man är extra bra om man lär barnen att man ibland får vänta på sin tur! :)



Det viktiga är väl att reflektera över hur man beter sig runt sina barn och hur man bemöter dem! Jag tycker du verkar vara en jättebra förälder för du verkar ha ett medvetet förhållningssätt och inte bara kör på och hoppas på det bästa! :)

Hej!

Jag har aldrig riktigt kikat runt i din blogg innan idag- vilken jättefin blogg och vilken jättebra "bloggtips-kategori"- den ska jag läsa igenom när barnen somnat :D

Kram

BloggMamman- en humorblogg om BloggMammor & Mammaliv

Tycker som du, man ska ju självklart vara närvarande för barnen, men de kan inte få all uppmärksamhet hela tiden.

Det är nåt jag har problem med hemma.. Mina barn (2 och 4 år) har av någon andledning jättesvårt att hitta på saker själva, leka på deras rum eller så. Det blir rätt frustrerande när de springer efter mig hela dagarna och ska se vad jag gör och vara med mig hela tiden. Känner mig hemsk när jag får säga till dem "låt mig vara ifred lite, gå och lek".

Och min 4-åring kan ibland inte respektera att jag måste höra på eller prata med någon annan. Jag försöker säga "vänta lite, jag ska bara prata färdigt,så får du berätta sen" men han tjatar oftast på och jag får nästan ryta till "tyst nu". Känns ju också tråkigt, men hur ska man lära dem att man inte kan ge 100 % hela tiden? (tips mottages gärna!)

Jaja, jag hoppas det blir bättre när de är större, för jag tycker att jag gör hyfsat rätt..

Svar till Lotta: Jag har tips! :-) Egentligen gör du väl helt rätt, men det som jag tycker kan funka också är att man kommer överens med sitt barn om en regel. Typ, att när barnet vill säga något mitt i så gör du ett tecken så att barnet förstår att du har sett det, och sen får barnet vänta tills du sagt meningen färdigt. Sen kan ni prata. Man kan ju också fråga sitt barn om det har något bra förslag på hur ni ska göra. Ni gör helt enkelt en överenskommelse, det brukar vara bra att liksom "liera" sig med barnet. Funkar nog inte på en 2-åring, men väl på en 4-åring.

Svar till Lotta: Jag har tips! :-) Egentligen gör du väl helt rätt, men det som jag tycker kan funka också är att man kommer överens med sitt barn om en regel. Typ, att när barnet vill säga något mitt i så gör du ett tecken så att barnet förstår att du har sett det, och sen får barnet vänta tills du sagt meningen färdigt. Sen kan ni prata. Man kan ju också fråga sitt barn om det har något bra förslag på hur ni ska göra. Ni gör helt enkelt en överenskommelse, det brukar vara bra att liksom "liera" sig med barnet. Funkar nog inte på en 2-åring, men väl på en 4-åring.

Om vi tar det exempel med flingpaketet du just gav tycker jag men iställer för att säga "mm fint" utan att titta ska man säga "Nu får du vänta lite så mamma får läsa klart" Eller vad det nu är man gör. Så man inte låsas lyssnar, man behandlar ett barn precis som en vuxen, vi skulle aldrig låsas lyssna på när vår vän vill berätta något så varför låsas lyssna på våra barn.