bambi

Dagens fråga: Hur länge vågar ni lämna barnen?

Det är riktigt läskigt att läsa om 4-åringen som kanske har blivit mördad. Jag blir lite ledsen när jag läser att 4-åringen var ensam ute utan föräldrar, endast med ett storasyskon. För det känns som om det som hände kunde ha förhindrats om någon vuxen hade varit där.

Jag skulle själv aldrig lämna Zack ensam med kompisar i lekparken och jag ser inte att jag skulle göra det än på några år.

Jag blir stressad och nervös bara när jag och maken måste slänga något stort i grovsoprummet (som kräver att vi båda bär det, tex när vi köpte ett nytt köksbord och slängde det gamla). Då är vi kanske borta från barnen 2-4 minuter och dom sover. Men jag vill inte att dom ska vakna och undra vart vi är och gråta i 4 minuter, det har dock aldrig hänt.

Slänga vanliga sopor, som tar 30 sekunder, har jag inga problem med. Var tycker ni gränsen går när det gäller att lämna småbarn ensamma?

#1 - Kattis

När jag var 9 år gammal så smög min mamma ut på natten när jag sov och gick på krogen. Jag märkte inget men fick veta detta av min storasyster när hon hade frågat min mamma hur hon hade träffat sin nya kille. Nu när jag själv har barn som snart är i den åldern så förstår jag inte hur hon kunde göra så.

#2 - Maria

Jag har precis låtit mina 5-6 ( fyller snart 6-7 förvisso) gå ut själva på gården och då tillsammans med syskonen (3 st) och när det är andra föräldrar ute, samt att jag kollar dem var tionde minut och de inte får lämna gården alls. Har de gått utanför så får de gå hem och inte vara ute mer för att lyssna och förstå.

Än så länge funkar det och det är väl på den nivån det ligger för vår del. Jag har däremot en granne som litar blint på sin baby watcher och går iväg, lämnar sin fyraåring ensam hemma sovandes för att gå över till grannar eller ut med hunden etc. Jag hade ALDRIG vågat göra så. Man vet aldrig när olyckan är framme eller bara att barnet vaknar ledsen. Intressant och viktigt inlägg, tycker jag.

#3 - Emma

DEt dröjer nog många år innan man vågar lämna sin son själv särskilt och vara ute och leka själv när något sådant här händer. Och sopor går jag inte ut med när jag är i lägenheten för långt dit men i min killes hus kan jag springa ut med sopor eller lägga på locket på sandlådan när Eddie sover men aldrig lämna honom länge själv...

#4 - Linda w L2K - Från botten till toppen...

Jag har en fyraåring som springer ute med sina bröder på knappa sju och dryga nio år. Dom är på våran gård eller gården bredvid.



Kvällstid däremot är hon inte ute själv.



Att springa till grovsopsrum/tvättstuga medan barnen sover gör jag med och hittills har vi aldrig haft några missöden. Kan lägga till att tvättstugan ligger under vår lägenhet så jag kan med jämna mellanrum hålla kolla och jag är inte borta mer än några minuter i taget.



Däremot skulle jag aldrig lämna fyråaringen ensam hemma i vaket tillstånd.

#5 - MIo

Jag har nog samma gräns som du Bambi, är nervös om det är längre än att föra sopor vilket tar c. 30 sekunder för mig. Skulle aldrig lita på ett äldre barn. Det är fel att lägga det ansvaret på ett annat barn.

#6 - Rita

Usch, jag är nog en extrem hönsmamma ibland, känner jag, men kan inte slappna av om jag inte ser barnen hela tiden. Men jag försöker träna mig själv i att lämna dem kortare stunder på såna ställen där jag känner att jag kan göra det. På Underbara barnmässan lämnade jag dem i pysselhörnan ensamma en halvtimme (kollade en gång efter 10 min) för de ville absolut vara där länge och helst ifred från mamma ;). Till saken hör att de är 8 år och 5,5 år och väldigt förståndiga. Vi har pratat mycket om att de aldrig får gå iväg nånstans själva och att det finns människor som vill locka med sig barn. Här hemma får 8-åringen gå eller cykla själv till sina kompisar inom samma lilla bostadsområde (max 400 m), men 5,5-åringen får inte ens gå utanför vår tomtgräns. 8-åringen trivs ensam hemma och har fått vara ensam max 2 h, men då har hon och jag ringt varandra 4-5 ggr. :) 5,5-åringen har varit ensam hemma ca 20-30 minuter och ca 1 h tillsammans med storasyster. De märks att de är jättestolta när de får det förtroendet av oss föräldrar och de växer ju av det, men det känns lite i mammahjärtat...



Jaa, det är jättesvårt det där! Kommer ihåg att jag själv cyklade långa vägar när jag var 7-8 år. Vi bodde på landet och jag cyklade alltid ensam till butiken 2-3 km bort på en trafikerad väg med hastighetsbegränsning på 80 km/h utan vare sig trottoar eller cykelväg och jag hade såklart ingen cykelhjälm. Hjälp!! Om jag blev sjuk fick jag vara ensam hemma hela dagen från när jag vara ca 8-9 år, förutom den timmen när pappa var hemma på lunch. Tiderna har ändrats lite sen dess...

#7 - Lotta

Mina barn är 2 och 4 år. Vi bor på landet, och jag springer upp till stallet (50 m) när de somnat och ger hästarna mat. Tar väl 2-3 min. har inga problem med att lämna dem ensamma den stunden. (det är värre när jag börjar fantisera om att nån ska kidnappa mig precis innan jag kommit innanför dörr'n..)

Sen får barnen vara ute ensamma, men de går inte långt, och jag kollar till dem ofta.

#8 - storasyrran

Ja det är så jobbigt att läsa om sådana där hemskheter. Det ska bara inte hända! Usch..



Det där med att lämna barnen ensamma är svårt. Enda tillfällena jag lämnar mina (de är inte så stora än 11 mån och 3 år) är för att hämta posten eller slänga sopor som kanske tar 20-30 sek på sin höjd. Detta gör jag främst när de sover. Jag vill ha koll på dem och tycker att det är fel att man lägger ett så stort ansvar på äldre syskon att ta hand om de yngre. Det ska vara på deras villkor. Det finns andra sätt att ge barnen ansvar som är mer på deras nivå t.ex. duka bordet m.m.



Bra och tänkvärt inlägg du har skrivit!

#9 - Mikael

Väldigt svår fråga det här, man vill ju inte vara för överbeskyddande heller.. Och någon gång måste de lära sig att klara sig på egen hand med tyvärr. Det bästa är nog att ta det gradvis men små barn behöver förstås ständig uppsikt!

#10 - Malin

Ja, pojken var ute med bara ett äldre syskon. MEN där han bor är det alltid andra vuxna runt omkring. Så jag kan lova, utan att känna föräldrarna, att dom lämnar inte sina barn själva ute. Känner nämligen själv föräldrar som var ute och såg pojken igår, bara strax innan han blev arg och gick iväg. Något som han gör ibland, men innan har han alltid kommit tillbaka...

Kan också tycka att det är sån skillnad på att lämna barn på gården i större städer och små städer som Ljungby, där grannarna rår om varandra på ett annat sätt....

#11 - LILITH - Borderline & mamma

Mina två minsta som är 7 och 5 får vara ute ensamma i lekparken som är precis utanför balkongen. Vi bor i ett väldigt barnvänligt område med mycket barn i alla åldrar ute som är snälla mot varandra.

#12 - Mia

Mina pojkar 5 och 3,5 får vara ute på baksidan utav våran tomt själva. Bor på en litet område och näst långts ner innan en återvändsgränd .



/Mia

#13 - Therese ISAKS mamma

Lämnar inte min son ensam, han är 2,5

Som vissa skriver jag tittar till dem var 5 min.. mycket kan hända på fem min..

Nu låter jag sjukt paronoid, men även om de är stora så kan dett hända olyckor..

Tror detta i Ljungby är en olycka, men man ska inte spekulera .

#14 - Becca

Tror detta beror väldigt mycket på var man bor också. Jag som växte upp i en liten ort i Värmland, på en gata där det knappt var någon trafik fick vara ute och springa runt med gatans barn ganska tidigt. Jag tror mina föräldrar kände sig rätt bekväma med att låta mig leka ute när jag var ca 5 år (skulle gissa på att jag var i den åldern eftersom jag gick själv ganska ofta till förskoleklassen när jag var 6) i alla fall, utan att de tittade till mig alltför ofta.

#15 - Viola Morina

Slänga soporna eller snabbt ner i tvättstugan och starta en tvätt, men där går gränsen för mig. Är de vakna sätter jag på radion rätt högt så att det inte ska höras att jag smyger ut.

#16 - Anonym

Vi bor på landet och går ut på gården och pysslar efter att sonen somnat. Har med oss barnvakten och går in och lyssnar av då och då. Är inte värre än att sitta på nedervåningen. Han är 2 ½ år. Brukar ibland gå in till svärföräldrarna som bor i huset bredvid. Husen sitter ihop och vi kan ha dörrarna öppna mellan och vår dörr låst. Även då har vi med vår barnvakt och kollar läget då och då.



Skulle dock aldrig lämna honom ensam om vi bodde i stan tror jag. Varken inne när han sover(undantaget att gå ut med soporna typ) eller att han skulle få vara själv ute på gården. Det är han alldeles för liten för. Här ute i bushen känns det som en annan sak. Har dessutom två hundar som skulle skälla som galningar om någon mot förmodan skulle komma in i huset.

#17 - Bella

Det beror ju mkt på var man bor också. Men det märks att mkt har ändrats under åren. Mina barn är små (nyss fyllda 2 år & 8 mån) så dom lämnar jag inte många sek :P

#18 - Anonym

Min femåring kickar runt kvarteret med jämnåriga o var med storebror på lekplats utom synhåll vid samma tid...

#19 - Malin

När jag var liten så var man ute och lekte själv när man var 4 år, då rymde jag och min kompis en gång och oroade ihjäl våra föräldrar.

Det är svårt det där, för när något väl händer så tänker alla att HUR kunde man lämna dem ensamma?

Men när inget händer så tänker man; Varför inte?

#20 - Eli

Tror det är farligt att Förlita sig till att det är "tryggare på landet". Det handlar om tillfälligheter. Tänker på pojken Kevin som mördades av barn, Engla som cyklade hem från idrottsplatsen,de bodde på mindre ort. Ondska finns överallt tyvärr så vi föräldrar måste ha sunt förnuft o skydda våra barn oavsett var vi bor. Men det är ju i hemmet flest olycksfall sker med fallskador brännskador osv.......

Kram eli

#21 - Eli

Tror det är farligt att Förlita sig till att det är "tryggare på landet". Det handlar om tillfälligheter. Tänker på pojken Kevin som mördades av barn, Engla som cyklade hem från idrottsplatsen,de bodde på mindre ort. Ondska finns överallt tyvärr så vi föräldrar måste ha sunt förnuft o skydda våra barn oavsett var vi bor. Men det är ju i hemmet flest olycksfall sker med fallskador brännskador osv.......

Kram eli

#22 - Favorella

När jag var liten då var vi ute dygnet runt typ, jag var nog rätt liten3-4 år. Alla barnen på gatan var ute och vi hade så skoj. Vi ville knappt gå hem i kissa. Kissade hellre i buskarna för att inte missa nåt.

Jag däremot skulle aldrig våga lämna mina barn ute på vår gård ensamma, det händer så mycket ont i världen att man inte vågar helt enkelt. Jag vill helst vara med.

Men att slänga sopor och tvätta tycker jag är helt oki när barnen sover men då har jag hjärtat i halsen och får för mig att nåt ska hända mig:-(

Jobbigt ju

#23 - Skrotmamman skrotar vidare - sällsynt och fridlyst?

Jag vet inte. Gränserna är ju olika för alla. Där vi bor är 3-7-åringar på lägenhetsgården utan vuxna. Kanske ser de ut genom fönstrena, men gör de det heeeela tiden?



Har sprungit ner till garage/källare och lämnat sovande barn. Tar 3-5 minuter. Inte optimalt, men ibland blir det så. Brukar inte springa dit i tid och otid dock.

Har även lämnat vakna barn i bilen utanför porten och sprungit upp för alla tre trappor utan hiss. Brukar berätta vad jag ska göra. För det mesta går det bra. Hon förstår mer än vad han gör.



Inte så att jag steker dem i solen, men med alla våra trappor och att ofta vara ensam. Jag kan inte bära allt alltid i trapporna.

#24 - Carolina

Våra två äldsta leker själva ute på gården (vi bor på Södermalm), de är 5 och 7,5. Gården är helt stängd, vi känner alla grannar och vi har alltid balkongdörren öppen så att vi hör dem. 7,5-åringen har precis börjat få vara ensam hemma kortare stunder, t ex när vi går till affären, det känns okej. Däremot tycker jag att det är lite läskigt när jag ser att vissa av dotterns klasskompisar går själva till skolan, över flertalet trafikerade gator. Fattar inte hur föräldrarna vågar?

#25 - Anonym

Min knatte är 16månader och det händer att han lämnas ensam sovande när jag måste springa när till tvättstugan men har då alltid hjärtat i halsgropen och ser framför mig hur han ramlat ner från sängen och brutit nacken.. Hemskt! Eller att jag kommer in och han skriker i panik,har dock aldrig hänt då jag skyndar mig så gott jag kan. Tvättstugan ligger under lägenheten så inte långt.

Är han vaken tar jag med honom och han tycker det är jätte roligt att hjälpa till" :)

#26 - Johanna - Tv�barnsmamman mitt i kaoset

Jag är mer som du.. Jag kan slänga sopporna som är en trappa upp ute i porten, men om jag måste springa och slänga något eller göra något som verkligen måste göras när barnen sover så springer jag och använder typ mina "supermamma"muskler och blir jättestark och jättesnabb för jag får sån ångest och rädsla att lämna dom ensamma, även fast dom sover.

För tänk om.. tänk om dom vaknar och får panik, blir ledsna, rädda..

Kommer nog aldrig låta barnen leka ensamma ute utan att ha någon koll på dom, eller mjo när dom är stora nog men det tycker jag inte man är när man är 4 eller ens 5-6.



Kram på dej <3

#27 - Angelica

ALDRIG att jag kommer låta min dotter vara ute själv och leka ens när hon kommer upp i åldern 4-7... Handlar inte om VART jag bor, då det är väldigt "barnvänligt". Utan det handlar om allt man läser om.

En 5årig tjej cyklade på sin innergård när hon blev nersparkad av ett gäng ungdomar, som dessutom satt kvar i lekparken när hennes pappa kom ut. De fattade inte att hon var så liten...

En grabb som var o hälsade på sin mormor i Sverige blev sparkad i magen och fick sitt huvud slängt i marken av två grabbar i 15årsåldern.

som någon annan skrev här uppe - Kevin blev mördad i lekparken av jämngamla och det är ju jättelängesen!

Och nu skriver dom att den här 4åringen verkar ha blivit ihjälslagen av ett annat barn! VA FAN?!?!



Tycker inte man ska låta små barn vara ute själva, oavsett om man bor på landet eller där det är lugnt eller i stan.