Imorse så var Zack lite ledsen och sa att han inte vill bli dödad. Jag frågade honom vad han menade och han berättade att det var några pojkar på dagis som brukade "döda" honom och det tyckte han inte om. Jag sa att om han inte tyckte om det så skulle han säga ifrån. Han skulle säga till dom att han inte tyckte om det så skulle dom förhoppningsvis lyssna på honom och sluta.
När jag kommer hem så berättar maken (utan att han vet om min och Zacks konversation som vi hade på morgonen) att en pedagog hade sagt att Zack hade sagt ifrån när några pojkar hade "skjutit" honom. Då hade han sagt att han inte tyckte om det och att dom kunde leka någonting annat. Då hade pojkarna slutat! Jag blev så stolt när jag hörde detta (och berättade för maken att vi hade pratat om just detta på morgonen).
Jag är väldigt glad över att han vågade säga vad han tyckte till dessa pojkar som är äldre än honom och som jag vet att han ser upp till. Han brukar annars vara rätt så blyg och ha svårt att säga ifrån så detta gjorde mig lite extra stolt.
Det gör så ont i mammahjärtat när man hör andra barn som är elaka mot sitt eget barn. Det kan gnaga i mig länge. Jag tycker faktiskt det är jättejobbigt, även om jag inser att det är en del av att växa upp. Jag kan inte beksydda dom från allt ont. Tycker inte ni att det är jobbigt när ni hör om andra barn som har varit elaka mot ert/era barn?
14 kommentar(er)
