bambi

Jag skulle vilja vara hemmamamma tills mina barn började högstadiet eller att min man var det, spelar ingen roll, det skulle vara det bästa för barnen och tänk vad trevligt om flera kunde vara det så att man kunde umgås med grannar och grannbarn som förr i tiden. Jag tror det skulle gynna samhället i längden, barnen skulle ha mer engagerade föräldrar och man skulle nog lära känna sina barn på ett bättre sätt.

SJälv har jag då och då de "förbjudna" drömmarna om att ha en hemhjälp.

Som kan hjälpa till med tvätt, städ och ibland hjälpa till med barnen också. Fast mest hemmet då.

Själv ser jag det på sätt och vis som en liten "välsignelse" att jag är sjukskriven och har all tid i världen till barnen och slippa stressen att pussla ihop jobb med barn med egentid med vänner och allt annat vad det innebär. I alla fall nu när de är små. Självklart är det inget kul att vara sjuk, men tack vare det kan jag ju ge barnen den tid de behöver.

Jag skulle vilja vara hemmafru och levt på 50-60 talet tror samhället var mycket bättre då än idag !!

Jag skulle inte stå ut med att vara hemmafru och min make skulle inte stå ut med det heller, men nog skulle jag önska att ekonomin skulle tillåta att vi var hemma mer istället för att jobba heltid båda två. Och det skulle vi säkert ha råd med om vi prioriterade om en hel del, men å andra sidan ska man ha råd att betala mastodontelärkningar varje vinter också.... :(

Jag hade gärna varit hemma på heltid eller på halvtid och min man på halvtid också då tror jag, för våra barns skull och för att slippa stressen! Med skolbarn i låg- och mellanstadiet så kommer en stress med att hinna göra läxor och att få dem i säng i tid på kvällarna och även att hinna med att skjutsa och vara med på eventuella fritidsaktiviteter och /eller idrott och då tränar mina tre "bara" fotboll två ggr i veckan under sommarhalvåret och en gång i veckan under vintern. Men till och med det är svårt att hinna med! Drömmer också lite "förbjudet" ibland precis som en här ovan om en slags hemhjälp som kunde finnas där när barnen kommer hem från skolan, läsa läxor med dem, förbereda middag kanske, som en barnflicka fast av äldre modell :) Givetvis vill jag helst själv ha tiden med mina barn men samtidigt vill jag ju också jobba! Hörde på radion igår att jag tror det var närmare 45 % av oss svenska kvinnor skulle vilja vara hemmafruar... tänkvärt i dagens stressiga samhälle som vi skapat alldeles själva!

Jag vill vara hemmafru =)=)=)=)=)

Jag hade lätt kunna vara hemmafru, fast det hade varit tråkigt om alla andra jobbade som man nu umgås med när man är mammaledig. Hade de oxå varit lediga hade jag kunnat haft det så alltid =)

En sak jag har tänkt på är ju att lönerna generellt har höjts, men ändå jobbar man på med heltid precis som man gjorde för 50 år sen. En kollega till mig förespråkar att man ska "ta ut lön" i tid och inte i pengar; jobba halvtid och vara ledig resten. Och så är det ju, vi klarar ju oss på de pengarna (i allmänhet), så varför jobba mer egentligen? Varför all denna konsumtion, och hur mycket prylar kan man behöva? Är det inte mer värt att tillbringa mer tid med familj/åt intressen än att kunna köpa ännu en tv eller ännu en dator? Ändå är heltid nästan som en oskriven lag; jämför man jobbannonser så erbjuds det ju inte alls lika många halvtidstjänster som heltid. Folk förväntas jobba heltid, men varför?

Nej, jag tror att ni idylliserar forna tiders hemmafruar! Ett fruktansvärt ojämnställt samhälle, där den som var hemma fick slita obetalt och ofta ovärderat, utan pensionspoäng och i en oerhörd beroendeställning till den som jobbade och drog hem pengar (vad händer vid skiljsmässa?). Jag tror också att om man eftersträvar en jämlik relation så är det svårt när man har så olika verkligheter. Den som jobbar mycket missar mycket av barnens uppväxt och tappar förståelsen för de vedermödor som hemmaföräldern dras med. Och den som är hemma saknar ofta stimulans av annat slag.



Däremot har jag full förståelse för att man ibland vill hoppa av ekorrhjulet, det känner jag också. Det är inte lätt att kombinera familjeliv och yrkeskarriär, och jag tror att vi sitter alldeles för ensamma i våra hus och lägenheter utan hjälp till avlastning från släkt (eller varför inte vänner?). Förutom att jag tror att vi skulle behöva hjälpa varandra mer, sänka kraven och minska prylhetsen, så tror jag att vi skulle må bra av att jobba mindre när vi har små barn. Båda föräldrarna. Går båda ner till 75-80 % gör det jättestor skillnad. Eller att man alternerar med att en jobbar 50 %. Men det är ju inte lätt att förverkliga alltid.

Min man vill vara hemma mer. Jag har varit hemma i över två år och blev nog dum i huvudet av det.... jag älskar barnen överallt, men de kan få byta förälder hemma. Få mer av pappa ibland och mer av mamma ibland. Snubblande nära en hemmaman alltså ;-)