bambi

Jag har märkt samma sak. Både min syster och mamma verkar hålla med om det mesta jag berättat om, när det gäller genus. Förutom klänning-biten. Då tycker de att jag är överdriven och att det är att begränsa ett barn. Att jag själv har klänning och att det kan vara skönt och fint.



Men då brukar jag säga "Lider killar av att inte ha klänning då?" och så berättar jag varför jag inte tycker att klänning är ett bra plagg för ett barn. Men min syrra tycker fortfarande att klänning är ett tjejplagg och att "det bara är så".

Precis, tålamod!

Min son tycker att kjol och klänning är jättefint, och vill gärna ha det på sig. Hans lillasyster får ibland klänningar av släktingar, trors att jag har sagt att hon inte använder det.

Så, eftersom att jag inte vill att dottern har klänning (rörelsehämmande, plus hon får för mycket "Åh så söööt och fiiiin du är i din klänning") så kan jag ju inte låta sonen ha det heller.

Hon får för mycket gulligullkommentarer, och han får sneda blickar..

Har som regel att klänning och kjol har vi bara på oss hemma..

Mmmm... Du kanske inte bör bära klänning då? Vad är skillnaden? Och pappor bör väl ha kjol då? Vi ska väl inte bara experimentera på barnen?:)

Vad kul att förståelsen och mognaden i samhället går framåt, det är vi många som väntar på och kämpar för.



Du har så sunda åsikter och det är jätteintressant att läsa dina vettiga inlägg om jämställdhet.



Men det där med klänning är, måste jag säga..., lite fånigt faktiskt. Du har ju bestämt dig för det så stenhårt så du lyssnar inte på annat. Varje gång du skriver om det får du många kommentarer om det bekväma i klänning/tunika. Och det är så himla sant! Bästa plagget! Nej, jag klär inte min son i det men gärna min dotter. Min dotter vars favoritfärg är grön.

Jag har tänkt på en grej, du hade ju body på Zack till stl 92 typ, men de flesta slutar med det när barnen lär sig gå ungefär. Jag tror inte body är så bekvämt - inte att få på sig och behöva ligga på skötbord och knäppas etc. Kanske en grej som faktiskt är en anledning till klänning/tunika? Där blir inga glipor, det täcker och värmer rumpan lite, är skönt och mjukt, och med mjuka och följsamma leggings till.



Våga ;)



Nädå. Du behöver såklart inte, men ibland KAN man ju liksom ändra sig utan att för den sakens skull ge upp sina åsikter. Iallafall när det gäller fix idéer snarare än något annat. :)

Ja det är så konstigt det där. Att ett klädesplagg på en person kan vara helt fel på en annan person... Det är ju bara tyg sytt på olika sätt.

Anonym Det är stor skillnad på en könsmogen kvinna och en flicka som ska leka. Jag klär inte mig i kläder med kaniner och bilar även om jag klär mina barn i det.



Life of Lisa Jag såg många födelar med bodys, tyckte det var bra att det inte glipade. Men Zack har aldrig bråkat på skötbordet. Nu med Leah (som inte är lika förtjust i att ligga på skötbordet) så har jag faktiskt ändrat min åsikt angående detta och hon har MÅNGA tröjor!

På vilket sett är klänning opraktiskt? Känns lite som att du inte vågar ta steget till att sätta på Zack en klänning och då blir det lättare att säga att inget barn bör ha det.

Eftersom modellinlärning står för en mycket stor andel av barns influenser, bör nog den som önskar "erbjuda sitt barn tusen möjligheter" börja med sig själv. Många som hävdar klädselns stora betydelse för jämställdheten, påstår att det är av kärlek till barnet/en (och inte för att göra ett PK-statement!), som de inte vill begränsa barnen genom att låta dem bära både trad. manlig klädsel (byxor) och trad. kvinnlig klädsel (kjol/klänning). Om detta är sant, borde kärleken mana dem att börja med sig själva, ty barnens föreställning om könstillhörighet, och vad detta innebär, härrör till mycket stor del från föräldrarna.

Om man inte är beredd på att själv klä sig könsneutralt, tyder det på att man ser ett visst värde i att inte göra det. Kanske är det då så att man inte är beredd att "offra" detta för egen del, men använder i stället barnen för att göra ett statement? Vore det alldeles äkta borde det ju rimligtvis inkludera föräldrarna, som är barnens förebilder!



MVH

H

Evelina Det är oftast väldigt mycket (onödig) tyg som är bökigt i overaller, etc. Det går inte lika lätt att klättra, hänga upp och ner, osv i klänning.



Jag använder helst inte skjorta heller utan försöker undvika båda extremer av könsrollerna. Jag vill ha färgglada, mjuka och lekvänliga kläder och då tycker jag inte riktigt att skjortor och klänningar ingår.



H Eller så är det kanske så att man önskar något bättre för sina barn? Själv så använder jag väldigt sällan klänning (kanske 2 gånger i månaden när det inte är sommar). Det kan verka som det är oftare då jag oftast fotar dom två tillfällena och visar dom på bloggen. Men jag trivs bäst i jeans och t-shirt.



Sen så skulle jag gärna vilja börja med mig själv, men jag är redan en vuxen person med utvecklad klädsmak. Jag gillar vissa kläder mer än andra. Jag är en produkt av samhället och min uppväxt. Ska jag aldrig känna mig fin för att jag vill uppfostra mina barn genusmedvetet?



Vi vuxna klär oss ändå inte likadant som barnen (vi har inte kaniner och bilar på kläderna, som jag nämnde tidigare).

Om du köper klänning till din son så ja, då är det överdrivet om du inte köper det till din dotter. Genus handlar ju inte om att vända på pannkakan om man säger så.

Bambi skriver: "Sen så skulle jag gärna vilja börja med mig själv, men jag är redan en vuxen person med utvecklad klädsmak. Jag gillar vissa kläder mer än andra. "



Det där resonemanget är helt uppåt väggarna. Att leva som man lär är det enda rätta om man vill skapa en förändring hos barnen. Hört talas om kulturarv och socialisering? Barn gör det vi gö,r inte det vi säger och ja, oftast så tar barnen efter sina föräldrar inte bara beteendet utan även smaken.

När hon vill leka prinsessa, måste då z oxå klä ut sig till det oavsett? Sånt här för verkligen debatten bakåt.

Bee Jag har inte köpt någon klänning till sonen? Var har du fått det ifrån??



Sen så är det massor med vanor som jag inte vill föra vidare till mina barn men som jag inte kan förändra. Jag är superkinkig med maten och äter inte skaldjur, fisk, tomater, svamp, mm, mm. Detta är verkligen inget jag vill att mina barn ska lära sig eftersom jag vet hur jobbigt jag har haft det när det gäller maten. Men jag kan inte lära mig att tycka om svamp eller fisk hur mycket jag än försöker. Lika svårt är det för mig att tycka att jag är snygg i skjorta och kavaj. Tycker du då att jag ska tvinga i mig mat som jag tycker är äcklig (ibland gör jag det dock) varje dag och klä mig på ett sätt som jag tycker är asfult bara för barnens skull?? Det finns andra sätt att lära barnen än genom modell inlärning, faktiskt!



Anonym Menar du inte om Zack vill leka prinsessa? För varför skulle inte lika gärna han kunna vilja det??



Jag har sagt att om något av mina barn, oavsett vem utav dom det är, vill ha en klänning så kommer dom att få ha det. När dom uttrycker denna egna viljan. Men jag kommer att styra deras val lite och jag kommer inte att köpa den mest plutti-nuttiga klänningen som finns.

Sen vill jag förytdliga en sak - Det jag gärna vill lära mina barn är att man får göra som man vill. Klä sig som man vill. Oavsett kön. Att tjejer kan bära klänning och borra upp hyllor samtidigt. Jag vill lära dom mångfald och det tror jag att vi gör. 75% av tiden så ser dom mig i mysbyxor och t-shirt för det är det jag har på mig hemma. Men ibland så ser dom mig i klänning och ibland i jeans. IBland så spikar jag upp tavlor, ibland bakar jag. Jag vill lära dom helt enkelt att man är sin egen individ och man kan kombinera "rollerna" hur man vill.

Bambi du skrev: Bee Jag har inte köpt någon klänning till sonen? Var har du fått det ifrån??



Jag har inte påstått att du har köpt klänning till din son. Jag hade ett öppet resonemang OM eftersom det inte framgick.



Sen det andra, ja, du gör som du vill, jag tycker ändå man ska leva som man lär.

Du skrev att man inte kan hänga upp och ner i klänning, det går alldeles utmärkt och oftast har ju småbarn tights eller strumpbyxor under så inget visas heller. Mer än magen då.

Man kan väl visa sitt barn på ett annat sätt än ut efter kläder att man inte behöver hamna i något speciellt fack om man är tjej eller kille.

Sen håller jag med dig i det sista här och tycker så här; att se att det är individen vi möter och inte personen som just går i kjol eller jeans eller klänning eller skägget eller vad det nu än är är viktigast...



Om vi inte lär oss att bortse från kläderna eller skägget så kommer vi inte att "förstå" genus i alla fall.

Anonym Men kläder gör ändå att andra behandlar barnet annorlunda. Gulle-gullar med det eller säger kanske "oj, vilket tuff sindelmannen tröja du har". Detta påverkar självklart barnet, förstår du väl?



Bee Jag önskar att jag kunde leva som jag lär i alla aspekter. Men jag vill att mina barn ska bli bättre människor än mig :)



Sen, som jag har sagt tidigare, så kommer jag inte förbjuda klänningar på något av barnen. Precis som det inte är förbjudet för mig. Men jag tycker inte att dom är särskilt lekvänliga och jag har aldrig sett någon anledning till att köpa en klänning till barnen. (Även om främsta orsaken är att jag inte vill att folk ska sätta en "gullighets-stämpel" på Leah (som det främst gäller).)

Jag ser en fara i resonemang enligt policyn "det jag inte själv mäktar med, vill jag "erbjuda" barnen, eftersom det är just detta förhållningssätt som driver på barnen till olika krav, med tillhörande upplevelser av skuld om man "misslyckas" eller bryter mot kraven. Just detta resonemang är detsamma som t.ex föräldrar som själva inte är nöjda med sin karriär kan använda för att projicera sina "drömmar" på barnen. Man kanske bör vara lite försiktig med att förvänta sig av barnen sådant som man för egen del inte är beredd att prioritera. Åtminstone bör man PÅ ALLVAR försöka explicitgöra vilka värden som genererar de preferenser man har, beträffande sina egna val. (Och då menar jag inte efterkonstruktioner/försvar, för det är i sammanhanget inte viktigt hur dessa värderingar tillkom.)



MVH

H

H Varför tror du att barnen skulle kunna känna mer skuld för att jag vill lära dom ett annat förhållningssätt till mat/kläder/etc än mitt eget? Det borde väl ändå vara tvärtom då dom ser att mamma har "misslyckats" så borde det vara mer acceptabelt att misslyckas?



Hur kan jag förklara att jag tycker att fisk är äckligt förutom via min egen uppväxt (som du verkar se som en efterkonstruktion?)? Mina val och åsikter inom genus har ändå tillkommit efter mina studier inom ämnet och jag arbetar ständigt med att införliva denna kunskap i mitt liv. Men det är svårt att förändra sina vanor i efterhand, något som är så grundläggande i en. Jag kommer på mig själv med att säga dumma saker ibland som "Ska vi se om farfar har en skrivmejsel?" (varför inte farmor??).

Var kommer din övertyglese ifrån, har du testat att låta dina barn ha klänning och har du sett med dina egna ögon att just dina barn inte trivs och blir begränsade, var kommer dina åsikter ifrån???

Klär min dotter i klänning och inte gullas det mer med henne de dagarna hon har klänning på sig för det finns många klänningar som inte är pluttenuttiga

Sen håller jag medde andra lev som du lär du är den största och första föerbilden för dina barn



/Mia

Mia Min övertygelse kommer från åtskilliga studier på universitet i genuskunskap, sociologi och psykologi.



Jag tror inte att det finns någon förälder som lever som dom lär till 100% och inte äter godis när barnen har somnat, inte plockar upp efter sig direkt, etc etc. Att jag har klänning då och då ser jag inte som någon motsättning till att jag inte vill köpa en klänning till min dotter (eller son). Hon är inte en mini-me.

Jag belyste att det KAN finnas en fara i ovan nämnda typ av resonemang, och krav eller förväntningar på att leva föräldrarnas drömmar/ideal kan leda till skuldkänslor.

De val jag syftade på är de värdeprioriteringar som gör att man inte lever enligt de ideal man förväntar sig hos andra. Oavsett hur dessa värderingar uppstod, så finns det tydligtvis ett värde i att inte revidera. Det är inte bara så förenklat att det är svårt att förändra sina vanor. Om man är uppriktigt övertygad, och tycker att fördelarna vida överstiger nackdelarna, är motståndet eliminerat. Ofta vill man dock inte erkänna för sig själv om det finns inkongruens mellan vissa ideal och andra värden. Om dessa värden explicitgörs, kan man på ett uppriktigare vis förhålla sig till sina förväntningar på sig själv och andra.



MVH

H

H Hur mycket jag än försöker äta fisk och skaldjur så tycker jag inte om det. Men jag är helt övertygad om att jag verkligen vill att barnen ska lära sig att äta allt, spciellt en basföda som fisk. Jag har accepterat att jag inte klarar av att äta allt men det är inget jag vill föra över till mina barn. Jag tror att vissa vanor grundläggs under barndomen och går inte (eller är mycket svårt) att ändra på senare, liknande språkinlärning vilket också grundläggs under barndomen.



När jag säger att jag kommer att låta barnen ha klänning när dom ber om det så tycker jag inte att det alls strider mot mina ideal då jag då och då själv har klänning. Men min utgångspunkt i klädesfrågan är ändå att ha bekväma kläder, vilket både jag och barnen har största delen av tiden.

H Vi är väldigt noga med att alltid ge barnen villkorslös kärlek (du verkar ju gilla det humanistiska perspektivet) så jag hoppas att dom inte ska känna att dom kan leva upp våra ideal/förväntningar.

Gällande kläder till småbarn, oavsett kön, Tkr jag det ska vara enkelt för barnet att själv ta av och på,byxor/kjol med resår,tröjor utan massor av knappar, skor som är lätta att stoppa ned foten i. Hängselbyxor,body,snörskor osv försvårar för 1-3åringen att "göra själv" vilket jag ser som det allra viktigaste för barnets självkänsla och tillit till sin egen förmåga.Ju äldre barnen blir ,desto svårare blir det att vara en förebild för dem om man inte lever som man lär. Tror på att jobba inifrån o ut istället för tvärtom,en flicka med bra självkänsla/självförtroende klarar sig precis lika bra med eller utan klänning.Bambi

Sorry,råkade klicka iväg min kommentar innan jag skrivit klart den. Skulle skriva:Bambi,jag respekterar ditt synsätt men Tkr det känns som att det är för mkt fokus på det ytliga kring kläder istället för hur man stärker barnets inre förmågor.

Kram eli

Bambi skrev Min övertygelse kommer från åtskilliga studier på universitet i genuskunskap, sociologi och psykologi.



Tycker du tar det hela på för stort allvar och det känns som ett i-lands problem gör din egna forskning sätt på L kläninng oh se om hon far illa eller om hon kanske i värsta fall tycker om det :)



Angående att vara en förebild för sina barn så visst när barnen inte är med gör jag saker man inte bör tex äter godis mitt i veckan, men när de är med då lever jag som jag lär



/Mia

Mia Och jag har oftast klänning när barnen inte är med, tex på fester eller på events men i lekparken så har jag jeans och bekväma kläder precis som dom.



Men varför chansa att folk kommer börja gulla med henne och värdera henne utifrån hennes utseende istället för hennes personlighet? Kläder påverkar hur folk bemöter en, så är det!

Men det är väl självklart att man kan skruva, virka, gräva, såga, svetsa, kavla, spinna, bila, måla, panera, hampla oavsett klädsel. Barn har sällan sådana fördomar, varför det snarare blir kontraproduktivt att förevisa dessa möjligheter: -Titta, titta, mamma borrar OCH har klänning, nu knypplar pappa iförd LÅNGBYXOR!!!!- Varför inte, liksom? Detta kan ju snarare väcka tankar hos barnet om att det kanske inte är så självklart.

Jag har svårt att föreställa mig det barn som tänker:-Oj, jag kan inte sy, såga, spika, baka, klättra, gegga p.g.a. min klädsel!

Jag undrar också om ditt resonemang kring att inte känna sig fin i könsneutrala kläder. Enligt vad du skriver innebär alltså könsspecifika kläder att känna sig fin. Denna syn väcker då såklart frägan varför du förvägrar dina barn att (enligt din definition) "känna sig fina"?????

Tina Men gud nej, inte håller vi på och säger så där. Vi gör ingen stor sak av att jag borrar upp en hylla eller liknande!



Men grejen är att jag vill ju ändra på den uppfattningen att det inte ska krävas könsspecifika kläder för att dom ska känna sig fina. Utan dom ska känna sig bekväma och fina i allt, därför försöker jag variera färgerna och mönster så mycket som möjligt! (Jag sorterar deras kläder efter färg så ser jag snart om det är en färg jag har missat!)

Fast folk gullar väl redan nu över dina barn och ojar sig över hur lika och söta dem är :). Såklart vill vi lära våra barn att deras personlighet inte ligger i vad de har på sig, men jag tror mer på att låta de har alla slags kläder och lära dem att inte lägga så stor vikt vid dem. Vill jag ha byxa har jag det vill jag ha klänning har jag det no big deal.



/Mia

Om man ser kläder som en kommunikation där man uttrycker sin identitet så tycker jag att barnen ska få testa och ha de kläder de vill. Vad har jag för rätt att styra eller förtrycka det. Om man nu inte vill att ens barn ska ha just klänning så lägger man ju själv in värderingar och förstärker. Varför inte neutralisera? Bara tankar.