I fredags märkte jag att jag bara hade 5 tabletter kvar av mina anti-depressiva, inte så bra när jag inte ska träffa läkaren förrän en bit in i januari. Så jag fick ringa runt en massa för att höra hur jag skulle göra. Jag hade en tanke att jag kunde halvera tabletterna och trappa ner och sluta med dom. Men läkaren som jag pratade med tyckte inte att det var någon bra idé när jag hade ätit dom så kort tid och när det är mitt i vintern.
Jag har fått frågan om jag tycker att tabletterna hjälper men jag tycker inte att dom har gjort någon skillnad. Maken säger däremot att jag inte är lika nedstämd nu. Men jag tycker att samtalsterapin är den som hjälper mest och när jag inte hade varit på samtal under två veckor så mådde jag riktigt dåligt.
Jag märker att det är så mycket från min barndom som påverkar mig nu som vuxen och som påverkar hur jag hanterar saker och ting (bland annat cancerbeskedet). Att jag som 9-åring slets upp från landet där jag växte upp, hade mina vänner och där min pappa bodde har nog påverkat mig mer än vad jag har trott. Likaså att leva med en styvpappa som var grav alkoholiserad (och dog pga det senare) under 6 år vilket gjorde att jag flyttade hemifrån endast 16 år gammal och fick bli vuxen tidigt. Detta och mycket annat har nog gjort att jag tar på mig väldigt mycket och vill klara mig själv. Vill vara duktig och perfekta mamman, perfekta frun och perfekta läraren. Men som min terapeut sa så är ett första steg att inse detta så kan jag försöka sluta ställa så höga krav på mig själv.
Så, under 2013 kommer jag försöka jobba aktivt med att inte ställa så höga krav på mig själv!
17 kommentar(er)
