bambi

Kan bloggandet orsaka en fara för vår psykiska hälsa?
Jag har funderat på en sak när det gäller bloggandet. Många skapar sig en annan slags identitet i bloggen. Man känner kanske att man kan överdriva vissa personlighetsdrag eller leva ut fantasier via bloggen.

Men det finns något inom psykologin som heter inkongruens. Inkongruens innebär att självbilden som man har är allt för långt ifrån verkligheten vilket leder till psykisk ohälsa (det kan vara depression, ångest, mm). Jag brukar ta som exempel att om man ser sig själv som en ärlig person, ärlighet är en del av ens identitet, men så en dag blir man påkommen med en rätt så ordentlig lögn. Då kommer man må rätt så dåligt, kanske inte bara på grund av lögnen men man känner att man kanske inte var en sån ärlig person ändå...

Hur blir det då om man har en slags "personlighet" på bloggen? Till slut så kanske man identifierar sig mer och mer med den personligheten man har byggt upp i bloggen och då kommer man verkligen ha en självbild långt ifrån verkligheten!

Jag tror inte att det kan vara särskilt nyttigt. Men därför har jag alltid varit ärlig i bloggen och överdriver sällan (men ibland, måste jag erkänna) saker. Jag vill att personer som känner mig på riktigt ska känna igen mig i bloggen (vilket dom också säger att dom gör) och jag måste faktiskt innerst inne tro på att jag är intressant som jag är. Att ni vill läsa mina tankar och om mig utan modifikation.

Vilka tankar har ni om detta? Tror ni att det funkar att ha ett alter-ego på bloggen?
#1 - Fru Pethra

Nej, jag tycker att det märks ganska tydligt efter ett tag om bloggaren är sig själv eller inte. Jag till exempel har brottats en hel del med mitt bloggande just för att jag har känt att det är svårt att vara mig själv. Jag har för den sakens skull inte försökt vara någon jag inte är (har inte farit med osanningar eller överdrivit) men jag har inte kunnat vara mig själv helt ut pga. olika faktorer, jag har bara visat en mycket liten del av mig för att jag inte har vågat och haft styrkan att vara mig själv.



Jag kan tycka att de som inte är sig själva, alltså låtsas vara något de inte är, blir ganska ointressanta ganska fort, det lyser lätt igenom att det är oäkta.



Jag läser din blogg dagligen, flera gånger om dagen om jag är hemma för jag upplever dig som en äkta och ärlig tjej, sånt som uppskattas hos mig. :)

#2 - Malin C

Jag skulle inte finna något nöje i att inte vara mig själv i bloggen. Jag vet ju att tex både min syster och vänner läser så det skulle skina igenom rätt snabbt om jag inte vore mig själv.

Fara med osanning- Nej

Överdriva-Hm.. japp vid vissa inlägg om sådant jag inte klarar av tex fästingar och maginfluensa. Då spär jag nog på ännu mer för att folk verkligen ska inse min skräck mot det..hihi

#3 - Emma

Håller med föregående kommentar om att det som inte är äkta lätt lyser igenom och blir ointressant. Jag läser helst bloggar där det går upp och ner som i vanliga livet, försöker att leva efter det i min egen också. Är det något som jag inte vill skriva utan att ljuga lite så avstår jag hellre. Skulle kännas onaturligt att träffa bloggläsare i verkliga livet annars och för mig skulle hela poängen med bloggen försvinna. Det är ju en berättelse om mitt liv, inte en fantasy-blogg.

#4 - Tess

Jag är mig själv i min blogg. Enda skillnaden kan vara att jag ibland är bättre på att uttrycka mig skriftligt än muntligt och att saker då kan framstå tydligare i skrift. Fast i skrift framkommer dock inte saker som humör, ironi och liknande så det kanske är lika svårt...

#5 - ulrika

klockrent inlägg av dig! första gången jag läser din blogg men ska kika vidare nu, ha en fin dag!

#6 - Nora

Hejsan! Jag är en tjugoårig tjej som precis börjat läsa din blogg och tycker du skriver så bra grejer.

Har funderingar själv på att bli lärare inom psykologi och något annat ämne, dock vågar jag inte av någon anledning då många av mina vänner läser till ingenjörer, advokater, läkare osv, och jag har fått för mig att det inte duger att bli lärare.

Har du några tips på hur jag ska kunna sluta tänka såhär? Jag blir alldeles tokig och yr av vad andra gör att jag snart inte vet vad jag själv vill.. Känner en enorm press på mig och jag vet inte var den kommer ifrån!

När jag berättar att jag vill plugga till det säger vissa" nej men du som har så fina betyg, du kan ju välja något annat, det är ett för stressigt yrke!"

du är ingen psykolog men du verkar så vettig att jag måste ändå fråga haha.

Mvh
Nora