Bambi - Är allt som vanligt igen?

26 Januari 2012 - 08:15

Är allt som vanligt igen?

bambis tankar...

Jag sitter här på jobbet och det känns så konstigt att återgå till en vardag efter gårdagen. Men när man har barn så blir man lite grann tvingad också att fortsätta som vanligt med allt. Att gå och handla mat, laga middag och natta... precis som vanligt...

Men jag minns att jag kände likadant när jag genomgick allt det där med min cancer. Jag förstod inte hur alla andra kunde fortsätta sina liv som vanligt medan mitt liv rasade ihop. Jag ville nästan skrika åt folk som klev på bussen och åkte till sina jobb som om inget hade hänt, men för dom så hade förstås inget hänt. Men det är en konstig känsla när man själv upplever att nästan allt stannar upp och att det nästan är fysiskt omöjligt att fortsätta som vanligt medan världen omkring en fortsätter att snurra.

Men så kändes det igår också. När jag hämtade Zack på förskolan och alla gick förbi oss som om inget hade hänt. Som om inte denna underbara person hade tagit sina sista andetag tidigt samma morgon. Visste dom inte det? Visste dom inte att världen har förändrats?

Men när andra tittar på mig så kanske dom tänker likadant. Att jag fortsätter som vanligt, även fast något hemskt har hänt i deras liv....

11 kommentar(er)

#1 - Luxxie 2012-01-26

Beklagar verkligen sorgen. Så hemskt att sådant sak ska behöva hända.

Förstår precis hur du menar med att världen har förändrats, gick igenom det när jag fick veta att min mamma har cancer för någon månad sedan. Man vill bara skrika åt dom att inget är som vanligt längre.

#2 - Maja 2012-01-26

Jag beklagar verkligen. Ta hand om varandra!

Styrkekramar

#3 - Marie S 2012-01-26

Beklagar sogen! Ta hand om varandra! <3

#4 - Linda 2012-01-26

När pappa dog tyckte jag också att det var märkligt att bara jag kunde se hur färgerna helt plötsligt blev mattare, att man kunde känna på luften att världen hade förändrats. Blivit rubbad liksom. Fattigare.

Jag beklagar sorgen!

#5 - Therese 2012-01-26

Jag kände precis likadant när jag hade min förlossningsdepression att alla människor levde sina liv som vanligt medan jag "ensam" mådde så jävla dåligt och livet inte var värt att leva. kuslig känsla.

#6 - Miosliv - mamma,pappa,barn,katt,hund - vardagen med en fotoblogg! 2012-01-26

Beklagar verkligen sorgen.

Kom att tänka på ett ordspråk jag läst,

"Den lyckliges värld är en annan än den olyckliges"

Det är starka ord i en kort text.

Styrkekramar

#7 - Pethra 2012-01-26

Det är alltid smärtsamt när någon närstående försvinner ifrån oss men en dag har det smärtsamma bleknat och kvar finns alla underbara fina minnen och man kan le när man tänker på personen.

Jag beklagar bortgången!

#8 - Paulina 2012-01-26

Jag förstår dig precis! Jag kände exakt likadant i somras när jag och min sambo hade ett uppehåll. Hela min värld, mitt liv rasade medan andra levde vidare och skrattade, hittade på saker, hade ett "perfekt" kärleksliv. Där stod jag och ville bara skrika åt alla att fatta hur dåligt JAG mådde. Hur kan NI vara så glada när jag mår fruktansvärt...

Nu är jag och min sambo lyckliga igen och allt är bättre än någonsin!

Jag beklagar verkligen sorgen. Tur ni har Zack och Leah som lyser upp era dagar! Styrkekramar

#9 - Brassemamma 2012-01-26

Jag beklagar sorgen och skickar en varm tanke. Jag tror att hon finns på en bättre plats nu tillsammans med min farmor och andra fina människor som vi aldrig kommer att glömma.

Kramar

#10 - Rita 2012-01-26

Det är ganska otroligt att nästan alla känner så! En vinterdag för 13 år sen ringde min mamma till mig och sa att min kusin dött i en arbetsolycka. Vilken tur att min man (då pojkvän) körde bilen vi åkte med för det kändes som att allt runt omkring mig suddades ut. Två minuter efter samtalet gick vi in till en butik för att handla mat och jag kommer ihåg allt så väl, folk gick omkring och pratade och skrattade som vanligt. Jag stirrade bara på alla och nästan blängde på dem. Varför var de så glada? I högtalaren i matbutiken spelades en låt där de sjöng "Everything´s gonna be allringt...". Det hela kändes jätteoverkligt och bisarrt!

Beklagar sorgen! :(

#11 - Jyoti- Miss Memo 2012-01-27

Jag kände likadant när mamma förlorade kampen mot cancer för snart ett år sedan. Jag kunde inte riktigt förstå att alla levde på som vanligt, medan vi satt fast i ett vakuum, i ett land där tiden stod still. Tyckte till och med att de vi stod närmst betedde sig underligt och bara levde vidare, blev väldigt arg på folk runtomkring oss...

Beklagar sorgen!