Jag tycker inte att det är klokt hur vissa behandlar sina barn. Som pappan som tyckte att sonen hade spelat så dåligt under innebandy matchen att sonen skulle få gå hem från Uppsala till Stockholm - som straff. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att den pappan endast värdesätter hur hans son presterar på plan och det är det enda som betyder något.
Det finns massor med studier om vad som fungerar bäst när man vill "uppfostra" och forma någons beteende (gäller även på dom flesta djur) och det är positiv förstärkning. Positiv förstärkning innebär att man belönar det beteendet man vill ska upprepas igen. Belöningen kan vara allt möjligt, godis, beröm eller ett leende.
Medan bestraffning har visat sig vara rätt så oeffektivt och leder ofta till felinlärning. Felinlärning innebär att det leder till ett annat beteende än man önskat, t.ex. att barnet/hunden blir rädd för personen som ger bestraffningen eller kanske lär sig att detta beteende ger mig för en gångs skull uppmärksamhet från mamma eller pappa.
Men hur kan sporten bli viktigare än barnet - någonsin? Jag förstår inte... och pappan har nog förstört all glädje i innebandy för pojken någonsin.