bambi

Du har rätt. Jag går mycket in i mammarollen även om det kanske inte verkar så på min blogg, och kan ibland bli alldeles tokig på mig själv när jag inte har tänkt på min son på en stund. Jag har svårt att koppla av. Hur gör du för att vara bara Rose-Mari? Utan att ha dåligt samvete?

fröken K Visst är det svårt. Men jag försöker läsa en bra bok (som inte handlar om barn eller barnuppfostran dårå), överlämna barnen åt maken helt och hållet ett tag och inte tänka alls på att "lägga mig i". Även om t.ex. Leah gråter så måste jag tänka "han kan trösta henne lika bra som mig".



Jag försöker också ibland säga "nej" tillbarnen också. Det tror jag är nyttigt för dom, att lära sig att ibland kan inte mamma komma på en gång eller ibland har hon inte tid att läsa en bok. För att lära dom respektera att även jag behöver ha lite egentid eller göra andra saker som inte berör dom.

Jo, jag förstår vad du menar precis. Man ska kunna säga nej. Men nu var det inte det jag frågade om. Alltså... hm, svårt att beskriva. När jag går ut och fotograferar, tränar eller tar en after-work med kollegorna, så får jag så dåligt samvete att det gör ont i magen. Det är som att hjärnan av sig själv tänker "hur kan du göra det här när din son är hemma och du inte är där för honom?". Kontrollbehov har jag uteslutit, för jag är avslappnad när han är med sin far och jag gör nåt annat i ett annat rum. Men känslan av att överge sitt barn bara för att man gör nåt annat en stund, hur får man bort den?

Eh, blev lite långt det här. :)

Det är nog just därför de har de två extremerna i Wife Swap. För att båda familjerna i slutändan ska inse att det nog är bra att vara lite mittemellan....

Jag brukar reagera när jag läser kommentarerna t.ex inne hos Englas showroom. Det är ofta folk kallar sig "Anna, mamma till Xerxes" (som exempel). Jag brukar fundera på varför det är så viktigt att hela tiden vara någons mamma när man skriver sådär.



Jag är också mamma förvisso men skulle aldrig kommentera med orden "Tanja, mamma till Max" om det nu inte var inne hos nån som verkligen kände till Max, tex en dagiskompis föräldrar. Fast det kanske bara är jag som reagerar ¨på sånt? Jag bloggade t.ex långt innan sonen kom så mitt bloggnamn har inte med honom att göra även om han givetvis är en stor del av min vardag...

Fröken K: Det där är nog bara en sak som du får träna på. Jag har ett otroligt kontrollbehov, men har från första dagen lämnat barnen till min man utan att tänka mer på saken. Aldrig lämnat honom med en massa förmaningar. (Och tro mig, det var INTE lätt i början, men jag är envis och hade bestämt mig för att ha en familj där mamman och pappan duger lika bra för barnen. :) ).Du säger att det inte handlar om kontrollbehov, men varför måste då just du "vara där för honom"? Hans pappa eller nån annan kan stå honom precis lika nära. Du får träna dig på att tänka att din son inte behöver just dig varenda sekund. Det kan göra lite ont att inse att hans värld kanske inte kretsar kring just dig hela tiden, men det är väldigt nyttigt för både dig och honom. Dessutom får du också träna dig på att tänka att du är VÄRD att få din egen tid! Börja med en timme när du bara går in för att njuta av din träning, ditt fotograferande eller att umgås med kompisar. När du kan slappna av en hel timme utan att ha dåligt samvete eller tänka på dem där hemma så utökar du till 1,5 eller 2 timmar. Det funkar och du är såå värd det!! Lycka till!

Fröken K Aha, då förstår jag vad du menar. I början tyckte jag också att det var svårt, speciellt när man får höra överallt (MVC, BB, etc) att mamman är viktigast. Men jag brukar tänka på att det är en sån stor gåva att ge barnen flera vuxna som du känner lika mycket trygghet med och får massor med kärlek av som mig.



Tanja Jo! Jag brukar faktiskt tänka på det! Men ibland så handlar bloggarna till 99% om barnet och då kanske det är relevant?

Tack Rita och Bambi för fina svar! <3

Hahah, min mamma var den där med ateljèn, vi bodde 4 personer i en två medan hon hade en stor ateljè mitt i stan.....Jag tror att jag är både och, hoppas jag iaf. Jag ser mina egna behov också men såklart kommer barnen först. Jaja, jag kan väl inte döma det själv egentligen.

Detdär tror jag är ett bra recept till hur man förstör en framtida sena tonåren/vuxenrelation med sitt barn! Man MÅSTE ha ett liv vid sidan av barnen, åtminstone se till att få när barnen blir äldre...blir galen på föräldrar som lever genom sina barn och försöker guilt trippa sina barn till att umgås/höra av sig när dom blir äldre. (varför är du inte här oftare, jag som gjort så mkt för dig hela ditt liv! Allt har jag offrat för dig, så du ska ha det bra! Osv) ser det runt omkring mig hos vissa kompisar nu när jag är ung vuxen.. Kanske int så du menar i inlägget, men dit gick mina tankar iaf.



Älskar min mamma btw, nu började tankarna snurra, hon kör mig 4 timmar tur/retur till sjukhuset minst 1 ggr/vecka, ser till så jag kommer in på tiderna och inte sticker..är vuxen på pappret, yes men helt liten inuti..pinsamt. (har typ...anorexi...yikes, kan knappt skriva det, än mindre säga det högt). Fattar inte hur hon orkar, hon borde kasta ut mig och kasta bort nyckeln, så lite är jag värd. Undrar hur hon orkar egentligen. Orkar man allt som förälder? Är livrädd att hon ska sluta orka kämpa med/för mig. Har du några tankar kring det? Jag är ju ändå över 18..finns säkert en del som tycker mina föräldrar ska bryta kontakten med mig..

I det programmet letar de efter totala motsatser för att göra bra tv. Tror att man i verkligheten är mer varierande i skalan :-)